Generositet och mormorsstolthet – från mentor till konstnärlig följeslagare

kesäkuu 20, 2018 kello 12:42 (Eija Mäkinen)

Bengt Ahlfors konstnärliga karriär tog fart på allvar tack vare Vivica Bandler. Han minns deras nattliga telefonsamtal, och de speciella stämningarna och erotiska laddningarna som Bandler gav upphov till på Lilla Teatern. Ahlfors berättar om sitt förhållande till en av de mest betydelsefulla teatercheferna i Finlands historia – en chef vars liv också rymde intriger, kriser och svartsjuka.

Bengt Ahlfors, foto © Laura Mendelin

Det går inte att försöka förstå människan Vivica Bandler utan att tala med regissören och dramatikern Bengt Ahlfors. Han har till och med skrivit en bok som heter just det: Människan Vivica Bandler.

– Jag tackade ja till uppdraget att skriva Vivicas biografi eftersom hon var så viktig för mig, arbetsmässigt. Jag kände en sorts tacksamhetsskuld till henne, förklarar Ahlfors då vi träffas på hans arbetsrum på Eriksgatan i Helsingfors.

Då biografin utkom år 2011 hade Bandler varit död i sju år. Ändå rådde det ingen brist på material under arbetets gång, tvärtom är Bandlers arkiv på Svenska Litteratursällskapet väldigt omfattande.

– Det var intressant och hela tiden roligt att jobba med boken, men det var ju jobbig också eftersom hon samlade på allt! Och då menar jag verkligen allt, till exempel lappar man skickade till varandra i folkskolan med meddelanden som “ska vi ses efter skolan”. Det är märkligt. Jag tror det berodde på att hon på något plan ändå var ensam, trots att hon var så social. Och så trodde hon inte på Gud. Hon ville väl finnas kvar.

Boken är, förutom en biografi, också Ahlfors personliga kärleksförklaring till Bandler, som hade en betydande roll i början av hans egen konstnärliga bana.

Han berättar att Bandler var en gåtfull person. Samtidigt som hon lämnade mycket spår efter sig ljög hon också fritt. Hon ville gärna skapa en egen bild av sig själv.

– Jag var ofta road av hennes krumbukter.

Ahlfors tror att Bandler mest av allt var intresserad av människor, till och med mer än av teater. Teatern var mer ett medel för människointresset.

– Det var hennes styrka som regissör. Hon var lidelsefullt intresserad av de människor som skulle gestaltas på scenen, men också av de skådespelare som skulle gestalta dem. Hon hade stor förlösande kraft för flera skådespelare.

Enligt Ahlfors var Bandler mycket kategorisk i sina sympatier eller antipatier. Honom gav hon fria händer.

– Det är något jag förstod för efteråt, hur generös hon var, hur hon öppnade dörrarna till det här yrket. Samtidig är jag glad för att jag aldrig var fast anställd hos henne. Jag hade nog instinktivt en känsla av att jag måste hålla ett visst avstånd, annars skulle jag sugas in i hennes kraftfält. Det fanns en distans hela tiden.

“Jag hyr inte ut min teater”

Det hela började med komedin I våras. Eller egentligen började det redan tidigare, då Ahlfors arbetade som kritiker på Nya Pressen och via arbetet ibland hade kontakt med Bandler. Då stod de två på olika sidor. Trots att Ahlfors var kritiker förde de då och då långa nattliga telefonsamtal.

– Hon var ju en telefonmänniska. Det var hon som ringde mig och bad om min åsikt i vissa frågor.

Ett av de första samtalen minns han särskilt bra. Bandler frågade: “Vad skulle ni göra om ni fick bestämma på Lilla Teatern?” och han svarade: “Jag skulle avskeda Lasse Pöysti”.

– Det var nog inte bokstavligt menat, men hon förstod tanken. Det var inte längre så intressant, det hon gjorde på Lilla Teatern. Det anade hon själv.

På den tiden regisserade Ahlfors för Studentteatern. Bandler ställde kostnadsfritt Lilla Teatern till deras förfogande.

– Ibland kom hon och tittade på föreställningarna och gav beröm. Hon var intresserad, något som inga andra teaterchefer var.

När Ahlfors sedan tillsammans med Frej Lindqvist, nyutexaminerad skådespelare, fick idén om en krogshow eller kabaré och skrev skådespelet I våras, utgick han från att de skulle producera föreställningen själva. Nya Lilla Teatern på Georgsgatan hade precis invigts år 1962, men Bandler hade kvar den gamla scenen på Kaserngatan där det spelades bara sporadiskt.

– Vi tänkte att vi skulle kunna hyra in oss där, så vi stämde träff med henne, berättar Ahlfors.

Ahlfors och Lindqvist begav sig alltså till hem till Bandler på Villagatan för att presentera sina planer. “Vad hade herrarna tänkt använda scenen till?” undrade Bandler. De hade ett synopsis på ungefär en sida. “Kan man få se det?” undrade Bandler. Hon läste igenom synopsiset och sa “Jo, det här verkar ju bra, men jag hyr inte ut min teater.”

– När vi kom ut hade hon anställt mig som regissör och Frej som skådespelare! utropar Ahlfors.

Bandler hade också anställt de två andra skådespelarna de hade önskat engagera i projektet, Gösta Bredefeldt och Hilkka Östman. Allt på basen av att hon hade läst en sida. Hon läste aldrig manuskriptet.

I våras blev en succé både i Helsingfors och i Stockholm, berättar Ahlfors, som nyligen har gått igenom delar av sina egna arkiv. Recensionerna var precis så lysande som han mindes dem.
Efter I våras regisserade han på eget förslag några andra dramatikers föreställningar på Lilla Teatern. Bandler var generös och uppmuntrande.

– Hon plockade och hade näsa för det som hon tyckte var begåvning. Framförallt var hon emot förstelnade konventioner.

Bandler hade inget tydligt teaterestetiskt program, men hon visste i stort sett vad hon inte ville göra. Ibland tog hon in sådana saker hon kanske inte själv förstod på repertoaren, med tanken att här kunde finnas något.

– Det gjordes besynnerliga experiment på Lilla Teatern på den tiden, och det hade ett värde i sig. Om man låter konstnärer experimentera fritt kan det hända att nio av tio försök inte blir något, men det tionde kanske blir bra. Det var en chanstagning.

Under de första åren på Lilla Teatern, 1963–66 ungefär, träffades Ahlfors och Bandler inte utanför de professionella sammanhangen.

– Jag skulle inte säga att vi blev vänner privat. Vi var inte vänner utanför teatern, säger Ahlfors.

Efter åren på Lilla Teatern jobbade Ahlfors ett år på Svenska Teatern, och återvände sedan till Lilla Teatern i samband med att Birgitta Ulfsson och Lasse Pöysti köpte teatern av Bandler och anställde honom. Bandler åkte först till Norge och sedan till Sverige där hon blev chef för Stockholms Stadsteater. Ahlfors jobbade aldrig där, men under Bandler spelade stadsteatern några av hans pjäser.

När Bandler sedan återvände till Helsingfors återupptog de kontakten, men inte desto mer. De var på varandras stora födelsedagar, men de jobbade inte tillsammans. Han var med på ett hörn av hennes satsning Svenska dagen annorlunda. Ibland sågs de under improviserade sitsar i det berömda köket på Villagatan.

– Vi fortsatte att tala i telefon emellanåt. Månne vi inte talade mest om teater, men också lite om livet och politik och konst överlag.

Bandler hade alltid skött en stor del av chefsarbetet per telefon. På senare år hade hon dessutom svårt att röra sig, så det var lättare att ringa folk. Idag kan ett telefonsamtal te sig rätt intimt, då en stor del av kommunikationen sker via sociala medier. På den tiden kändes det naturligt.

– I telefonen träffas åtminstone rösterna, funderar Ahlfors.

Bandlers skugga

– Efter de allra första åren då jag fick jobba så nära henne – hon som teaterchef och jag som regissör – och när jag sedan skulle stå på egna ben som regissör, då kände jag ibland av henne på något sätt. Jag funderade på vad skulle hon tycka om det ena eller det andra, skulle hon tycka att det jag gör är bra teater?

Ahlfors var medveten om det han kallar Bandlers skugga och kände att det var något han måste frigöra sig från.

– Hon hade en auktoritet. Kanske hon var en slags mentor, men jag ville inte vara beroende av henne. Inte vill man ju vara alltför beroende ens av sina egna föräldrar.

Så småningom tonades mentorskapet ner. Men skuggan av Bandler fanns ändå kvar.

– Jag hade en tillgivenhet för henne så länge hon levde, säger Ahlfors.

Vad han kan minnas hade de inga svårare konflikter sinsemellan.

– Och hon hade ju nog minsann konflikter med folk! Hon var så pass stark i sina åsikter. Beroendeförhållandena folk hade till henne ledde ofta till sammanstötningar.

Han förklarar att Bandler trivdes i kriser. Som den danske regissören Sam Besekow, som för övrigt jobbade på Lilla Teatern under Bandlers tid, säger: “En regissörs plikt är att föra föreställningen så nära katastrof som möjligt”.

– Det tror jag att Vivica skulle förstå. Men det är mycket främmande för mig, som har ett mer rationellt och analytiskt temperament.

Då Bandler var chef kunde stämningarna på Lilla Teatern vara oerhört laddade inför en premiär. Enligt Ahlfors kände man det ända ut i salongen, och det gjorde att föreställningarna verkade bättre än de var. Det fanns en rädsla i luften, något som närmade sig kaos, som kunde leda till något positivt på premiären. När man sedan såg föreställningen en vecka senare var den bristfällig, för då var känslan borta. Bandlers föreställningar var sällan slutarbetade eller perfekta, de levde mer på den speciella laddningen.

– Hon var en intelligent människa, men som regissör var hon framförallt intuitiv. Hon var inte alls speciellt bra på det praktiska hantverket som också hör regissörens arbete till. Hon var helt enkelt inte intresserad av det. Hon ville krypa så nära människan som möjligt.

Det hände också med gästande regissörer att Bandler kunde komma till de allra sista repetitionerna och “lyfta” föreställningen, som det hette.

– Skådespelarna litade kanske inte på gästregissörerna. Det hände inte med mina föreställningar så jag vet inte hur det gick till, men hon kom väl in och sa ett eller två ord, att det här handlar det om – det var något slags suggestivt trolleri.

“Varför måste busarna tala kansliprosa?”

Ahlfors medger att han var påverkad av Bandler då han satte igång den historiska debatten om scenspråket.

– När hon tog över Lilla Teatern 1955 ville hon göra en slags medveten anti-teater mot Svenska Teatern, som var den förstelnade institutionen. Språket var en sak, plötsligt talade man publikens språk på Lilla Teatern, framförallt i revyer.

Det är svårt att idag förstå vilken kalabalik det blev då Ahlfors som ung skribent på Nya Pressen lanserade begreppet “skillnadska” för det konservativa språket på Svenska Teatern på Skillnadsgatan.

Ahlfors visar en mapp med gulnade urklipp av den enorma språkdebatten i Nya Pressen. Efter hans första kåseri kom protesterna in. Bland andra två av hans lärare vid universitetet och hans egen chefredaktör ställde sig emot honom. Svenska Teaterns dåvarande chef Runar Schauman ansåg att det var olämpligt att överhuvudtaget diskutera frågan. Det skrevs om talspråkets “farliga följder”. Det ordnades till och med en stor debatt med svenska språkvårdsnämnden och många inbjudna talare på Ständerhuset i Helsingfors.

– Det såg ut som en rättegång! Jag var ung filosofistuderande och hade mina professorer emot mig. Men inte en enda skådespelare var inbjuden för att diskutera scenspråket, så det var ett finlandssvenskt bildningsproblem, inte ett konstnärligt problem.

Då var Bandler en av de få som stödde Ahlfors.

– Det här var långt innan jag började regissera för henne. Redan då fanns det alltså en sympati mellan oss.

Själv njöt han av hela uppståndelsen och tyckte det var roligt att ställa till med rabalder.
– Jag var hög i korken och tyckte att jag hade rätt.

I den situationen var det ändå värdefullt för Ahlfors att en människa som Bandler, som han beundrade och respekterade, ställde upp för honom.

– Hon var med på diskussionen och talade om vikten av att modernisera scenspråket.

Några år senare regisserade Ahlfors på Svenska Teatern, så konflikten blev inte bestående. Men skillnadskan blev kvar som begrepp. Numera ser problemen med det scenspråket dock helt annorlunda ut, menar Ahlfors, som är medlem och före detta ordförande för Hugo Bergroth-sällskapet som vill vårda den korrekta svenskan.

– Idag är det mera frågan om till exempel att allt fler teatrar på allt mindre scener använder högtalare. Skådespelarna kan inte tala så att man hör dem.

Ahlfors menar att korrektheten som fanns tidigare är förståelig och att skillnadskan uppstod av en orsak. Till estetiken på Svenska Teatern hörde att allt skulle vara smakfullt och snyggt.

– Inte störde skillnadskan i operetter eller salongskomedier, men i mer realistiska iscensättningar lät den malplacerad. Vivicas slagord var “varför måste busarna på scenen tala kansliprosa?”

En skicklig förförerska

Det fanns aldrig någon uttalad erotik mellan Ahlfors och Bandler, men att hon hade en erotisk utstrålning gick inte att ta miste på.

– Det spelade inte så stor roll om det var män eller kvinnor. En del av hennes starka människointresse var erotiskt, men inte enbart. Nog fanns det sådana undertoner – det är svårt att tänka sig ett förhållande med henne där det inte fanns någon erotik alls.

Ibland kunde Bandler tillåta en förälskelse att gå före den konstnärliga integriteten. Men det är ganska mänskligt, menar Ahlfors.

– Teaterarbete är erotiskt laddat. Det behöver inte betyda att man går i säng med alla. Man arbetar så nära varandras kroppar och dofter och minnen och känslor. Det kräver en disciplin att ge de här laddningarna en positiv riktning så att de leder till en bra föreställning och inte blir något som stör arbetsprocessen.

Han tror inte att Bandler kände sig diskriminerad för att hon var kvinna.

– Hon var den mest manhaftiga av alla finländska regissörer.

Däremot fanns det mycket fördomar mot henne på grund av hennes bisexualitet.

– Det fanns kvinnor på Svenska Teatern, som jag pratade med under arbetet med boken, som kände sig lite störda av det. De kände en viss rädsla. Samtidigt hade hon väldigt fina arbetsmässiga förhållanden med många. Säkert finns det sådana som skulle säga att hon gick för långt, men det är rena gissningar. Och vad är att gå för långt? Jag är övertygad om att hon var en skicklig förförerska.

Ahlfors har också gått igenom Bandlers privata korrespondens och kärleksbrev. Framförallt brevväxlingen med Tove Jansson, som Ahlfors också kände medan hon levde, berörde honom starkt.

– Den oerhört fina korrespondensen mellan Vivica och Tove läste jag långt före arbetet med biografin. Då var jag intresserad av att skriva en brevpjäs utgående från dem. Men då fick jag inte tillstånd att citera Tove, det fick jag inte heller göra i boken. Det gjorde mig lite arg. Senare har breven publicerats, vilket ju är bra.

Det är bara Janssons brev till Bandler som finns kvar, eftersom Jansson förstörde en stor del av sina privata brev, inklusive Bandlers brev till henne. Det som finns från Bandlers sida är 17–18 koncept, skrivna med hennes karakteristiska, svårtydda handstil, och så Janssons brev.

– Breven är oerhört starka och vackra, säger Ahlfors.

Genom breven målas en vacker men dramatisk kärlekshistoria upp.

– Den är minsann inte enbart lycklig. Den aktiva kärlekshistorien varade högst i några månader, såvitt jag vet. Men de var starkt bundna till varandra hela livet. Jag kan bra tänka mig att det var Tuulikki Pietilä som fick Tove att bränna breven. Hon kunde vara svartsjuk på Toves förflutna. Vivica var en så stark människa.

Det man måste komma ihåg är att hela den lesbiska världen var en dold värld, påminner Ahlfors. Det fanns en spänning och en stimulans i det förbjudna. I breven finns intriger som man bara anar sig till.

– Jag är så tråkigt normativ själv, men jag kan gott föreställa mig att också känslor som svartsjuka kan få andra toner då den inte tillåts vara öppen och rak.

Indirekt förde Bandler också Ahlfors och hans fru, regissören Ritva Siikala, samman. De träffades på en luciafest på Bandlers gård i Saaris.

– Vi har varit gifta i 50 år, men vi firar aldrig vår bröllopsdag. Det vi firar är Slaget vid Saaris den 13 december 1965. Det var ett snöbollskrig.

En ovanligt begåvad ledare

Det Ahlfors uppskattade allra mest hos Bandler var att hon var en riktig teaterledare. Han syftar på det hon gjorde på Lilla Teatern och Stockholms Stadsteater och delvis också på Tammerfors teatersommar.

– Hon var ännu mer betydelsefull som ledare än hon var som regissör.

Ledarskapet är dessutom så ovanligt, menar han. Förr var det ofta regissörer, nuförtiden ofta skådespelare, som blir teaterchefer. Det är inte självklart att de bli bra ledare.

– Att leda och få en helhetsblick på en teater och sammanföra människor som ska sammanföras, det är en stor och mycket ovanligare begåvning. Den hade hon i allra högsta grad. Hon var en av de absolut viktigaste i hela Finlands teaterhistoria.

Han tror att de flesta som blir chefer blir det för att de inte har hittat sammanhang som de skulle tycka om att jobba i. Egentligen vill de göra konst, men först måste de åstadkomma de rätta omständigheterna. Det är en speciell begåvning att åstadkomma omständigheter för andra.

När allt fungerar bra och en skådespelare lyckas på scenen kan regissören känna en fadersstolthet, men teaterchefen känner något som ingen annan ser – en farfarsstolthet. Eller mormorsglädje. Den tillfredsställelsen tror Ahlfors att Bandler kände och att det var därför hon kunde vara så generös.

– Även om hon annars kunde vara svartsjuk var hon aldrig svartsjuk på sina regissörer eller skådespelare. De gånger hon berömde mig och skrev till mig var det uppriktiga och fina saker som jag levde länge på. Hon såg längre än sin egen konstnärliga vision.

När Bandler hade gett ut sina memoarer tillsammans med Carita Backström under titeln Adressaten okänd, skickade Ahlfors ett brev till henne och tackade för gripande läsning. Hon läste ändå bara de två första raderna och misstog dem som kritik. Först flera veckor senare vågade hon läsa hela brevet och märkte att han hyllade henne. “Nu är här igen en jag har sårat” skrev hon att hon tänkt.

– Hon var känslig som en viol, samtidigt som hon kunde vara ett lokomotiv. Det kunde vara svårt att förvänta sig den här sensibiliteten hos den starka maktmänniskan. Det fanns så mycket kontraster i henne som gjorde henne intressant.

Ahlfors låter också förstå att Bandlers gamla feodala drag gjorde att hon ibland var hänsynslös i sitt utnyttjande av folk.

– Visst fanns det sådana som slavade på svältlön, inspicienter och sekreterare och tjänare och vad som helst, med hoppet om att då och då få spela en liten roll. Jag fick bara känna hennes goda sidor.

I sin personliga nekrolog i Hufvudstadsbladet efter Bandlers död skrev Ahlfors: “Utan henne vore jag en annan människa än den jag är, sämre. Jag saknar henne.” Det han saknar är inte i första hand en vän, utan kanske ändå den där mentorn och skuggan, medvetenheten om att det finns någon som följer med en och ser en. Fortfarande kan det hända att han stöter på den osynliga skuggan av Bandler emellanåt. Som när vi på vägen ut passerar affischen av den allra första föreställningen av I våras, från Lilla Teatern år 1963, målad för hand av scenografen Ralf Forsström, och som nu hänger intill ytterdörren på Ahlfors arbetsrum.

– Det är lite som att man har bilder av sina föräldrar på väggen fast det är 20–30 år sen de dött. På samma sätt kan jag än idag fundera på vad Vivica skulle tycka om något jag gjort. Men i min ålder kan man ju inte ha mentorer! skrattar han. Jag märker ju att jag fungerar som sådan åt andra, att det är det man måste försöka leva upp till.

Fortfarande har Ahlfors goda kontakter till Lilla Teatern. Han är troligen den enda som har arbetat med alla Lilla Teaterns chefer – som barn spelade han där då teatern leddes av Oscar Tengström och nu har han kontakt med Marina Meinander som leder Lilla Teatern.

– Också Vivica lever kvar där och jag har starka känslor för teatern som hör ihop med henne.
Bandler finns kvar i väggarna på Lilla Teatern, i berättelserna som förs vidare från en generation till nästa, kanske i sättet att leda en framgångsrik teater. Och så finns hon i mappar på trettio hyllmeter hos Svenska Litteratursällskapet. Med en önskan om att något skulle bli kvar åt eftervärlden.

– Hon hoppades kanske att någon skulle läsa om hennes liv och förstå henne.


Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!


KOMMENTOI



*) Kentät jotka merkitty tähdellä ovat pakollisia.