Kraftkvinnan Vivica Bandler

Vivica Bandler (5.2.1917–30.7.2004) var den finska teaterns vidsynta förnyare, en modig och uppfinningsrik regissör och en fördomsfri teaterdirektör. Enligt henne var ingenting omöjligt.

Under sin karriär hann hon med över hundra regiarbeten, av vilka många var världsuruppföranden. Redan de första regiarbetena gav bevis på Bandlers mod och förkärlek för svart humor, då hon på 1940- och 50-talen banade väg för den moderna utländsk dramatiken i Finland: verk av Jean-Paul Sartre, Jean Genet, Jean Anouilh och Eugène Ionesco.

FULLTRÄFFARNA PÅ LILLAN

Vivica Bandler köpte år 1955 Lilla Teatern, som verkade på Kaserngatans innergård. Gruppens målsättning sammanfattade hon så här: ”Själskunskap – Människogissel – Godmodig Underhållning. Därtill ett naturligt scenspråk och samarbete med finska kolleger.”

Lillan, kärleksbarnet, växte under Bandlers ledning till en av Europas kändaste avantgardeteatrar. På repertoaren varvades experimenterande modern dramatik med fartfyllda revyer som kritiserade aktuella fenomen. Publiken angreps med intelligens och humor som vapen.

Vivica Bandler ledde Lilla Teatern i 12 år. För henne var teatern alltid ”vår”, aldrig ”min”. Skådespelarna har beskrivit Bandler som en omutbar visionär och lyssnare, vars styrka var en god människokännedom och intuition.

STÖD FÖR BEGÅVNINGAR

Yrket som konstnär, uppvuxen i en kultursläkt, var inget lätt val för stadsdirektör Erik von Frenckells och teaterforskare Ester-Margaret Lindbergs förstfödda dotter – trots att Vivica inte kände sig hemma i den värld som överklassen och i synnerhet hennes far representerade.

För sitt beslut tackade hon sina vänner, Göran Schildt och Tove Jansson. Med deras stöd valde Vivica Bandler en karriär som gjorde henne till Finlands internationellt mest uppskattade teaterpåverkare.

”Den största gåvan man kan ge är att hjälpa varann framåt”, skrev Vivica Bandler i sin biografi Adressaten okänd.

Att identifiera begåvningar och att stöda dem är också mottot för Teaterstiftelsen Vivicas Vänner som Bandler grundade år 1991.

Finländaren Vivica Bandler

”Nå ja, jag är ju agronom” svarade Vivica Bandler då hon fick frågan om en teaterdirektör måste ha en akademisk utbildning. Enligt henne var det bra om en människa hade lite jord under naglarna.

Under praktikantåret, som ingick i agronomutbildningen, jobbade Bandler på Suontaka gård; en period som hon beskriver som ett av sina käraste minnen. Att lära känna det finska folket var för henne en nästan runebergsk upplevelse.

Senare skötte Vivica Bandler släktens gård Saaris i Tammela. Enligt henne påminde jordbruk och teater om varandra, eftersom bägge kräver förstånd och förmåga att stå med fötterna på jorden. Jordbruket gjorde henne också till en vaken miljöaktivist som värnade om naturen.

ARVET EFTER KRIGET

Vivica Bandler, som fått en fosterländsk uppfostran, verkade under krigen som sanitetslotta. För henne var Finlands självständighet ytterst viktig och hon tvekade inte att bege sig till fronten.

Då Vivica tog farväl av de sina på Villagatan i Helsingfors, gick det upp för henne att varje dag var en gåva. Krigserfarenheterna härdade henne och lärde henne att svära som en sjöman. Men känslan av att livet är en gåva försvann aldrig.

SJU BRÖDER I PARIS

Vivica Bandler var stolt över att vara finländare. Sin kännedom om historia utnyttjade hon på ett uppfinningsrikt sätt, då hon till Helsingfors 400-årsjubileum regisserade ett festtåg som bestod av 52 ”levande bilder” och som fick mycken positiv uppmärksamhet.

Ett år senare, år 1951, regisserade Bandler Aleksis Kivis ”Sju bröder” för Saaris folkparks amatörteater. Som första regissör förde hon också föreställningen utomlands, till Paris, och inledde sålunda sin fördomsfria verksamhet som den finländska kulturens budbärare.

Det finländska syntes tydligt också i nattklubben Le Club du Sauna som Vivica Bandler organiserade på Handelsgillets bakgård för de olympiska spelens VIP-gäster. Tove Jansson designade inredningen och bekantskapskretsen agerade servitörer. Vinsten från nattklubben delades ut som teaterstipendier.

Vivica Bandler – nordist

Vivica Bandlers rykte som en humoristisk och skicklig teaterarbetare spred sig tidigt till grannländerna. För erövringen av Sverige använde hon sig av muminmetoden. Tove Janssons ”Troll i kulisserna” och Lilla Teaterns lyskraftiga skådespelargarde fick sitt genombrott 1959.

Lilla Teatern gästspelade sedermera flera gånger framgångsrikt i Stockholm och i Oslo. År 1967 blev Brandler direktör för Oslo Nya teater. Två år senare kallades hon, en ”halvgammal kärring”, som on självironiskt uttryckte det, till direktör för Stockholms stadsteater.

Den anställningen varade 12 år under vilken tid Vivica Bandler satte fart på teatern som fick ett uppsving utan like.

BETYDELSEN AV KALKYLER

Den nya direktören åkte iväg till Stockholm men ryggsäcken fylld av internationella idéer, men framgångskonceptet fanns på närmare håll: inhemsk teater. Bandlers karakteristiska förmåga att känna igen begåvningarna fungerade också i Sverige, och hon gav nya aktörer möjligheten att förverkliga sina visioner. Med stor framgång.

Under tiden som direktör för Stockholms stadsteater arrangerade Bandler gästspel för ett stort antal finska föreställningar. Till andra sidan viken reste både teaterfolk, författare och spelmän. Knepet tog skruv och till salongen strömmade ny publik, främst finska invandrare.

Vivica Bandler tillämpade sina lärdomar från åren på Lilla Teatern också i ekonomisk bemärkelse. För henne betydde pengar inte makt utan ansvar. ”Ingen utopi utan kalkyl” var ett ofta citerat motto.

LITET ÄR VACKERT

Vivica Bandlers teatervisioner var stadigt förankrade i vardagen. Hon försökte belysa människornas egen erfarenhetsvärld och omgivning, göra bruksteater såsom hon själv sade: ”Att göra en ädel föreställning för några ädla i salongen, det är inte min linje.”

Samma motto gällde som ledstjärna då Bandler verkade som konstnärlig ledare för Tammerfors Teatersommar 1989–96. Tack vare hennes personliga nätverk blev teatersommaren internationell, och de nordiska gästernas andel ökade, då Bandler proklamerade sitt tema: Litet är vackert!

Kosmopoliten Vivica Bandler

Även om Vivica Bandlers teaterkarriär var svindlande, karakteriserade hon den som en 45-årig parentes. Ursprungligen drömde hon om en karriär som filmregissör, om möjligheten att granska människor i närbild.

För sina drömmars skull reste hon på 1930-talet till Lappland och erbjöd sig på eget initiativ att jobba som assistent åt den franska regissören Jacques Feyder. Resan fortsatte till Paris, där Bandler också jobbade med Maurice Cloch. Drömmen om filmbranschen strandade dock, då tiden ännu inte var mogen för kvinnliga regissörer.

SVART SKRATT

Efter andra världskriget återvände Bandler till Frankrike, till det svarta Paris, vilket blev en omvälvande erfarenhet. Av de etniska minoriteterna lärde hon sig att det aldrig lönar sig att anta att livet kommer att vara lyckligt. Då kan man varje dag få uppleva en positiv överraskning.

De nya vännerna lärde henne också att övervinna besvikelser med självironi, ”svart skatt”. Bandlers vidsynthet, bildning, intelligens, värme, förmåga att lyssna samt hennes rättframhet var de drag som charmade både tillfälliga samtalspartners och nära vänner. Den österrikiska aristokraten Knut Bandler, som hade flytt undan sitt hemlands nazistbelägring, blev förtjust i just dessa drag, och med honom gifte sig Vivica under kriget. Även om det 20-åriga äktenskapet slutade i skilsmässa, fortlevde vänskapen – och namnet, eftersom ”min far har skändat mitt eget” såsom Vivica Bandler motiverade sitt beslut.

VILLAGATANS KÖK

Vivica Bandlers kök i Eira i Helsingfors blev under årens lopp en legendarisk mötesplats och fristad för kulturarbetare. Där fördes entusiastiska diskussioner och där föddes också en hel drös med nya idéer. Där vid den stora vedspisens värme umgicks Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson, Edward Albee, Bertolt Brecht, Ariane Mnouchkine, för att inte glömma den närmaste av Vivicas teaterkolleger, Dario Fo.

Vivica Bandler var aktiv inom flera internationella organisationer inom teater, både som medlem och som ordförande. Hon belönades för sina meriter med otaliga medaljer och erkännanden. Det är beskrivande att Bandler, som erhöll akademikertiteln år 1999, själv värdesatte titeln Stadin friidu (ung. Stadens tjej, tilldelad av föreningen Stadin Slangi) allra högs.