Vivica Bandler — finländare

”Nå ja, jag är ju agronom” svarade Vivica Bandler då hon fick frågan om en teaterdirektör måste ha en akademisk utbildning. Enligt henne var det bra om en människa hade litet mull under naglarna.

Under praktikantåret, som ingick i agronomutbildningen, jobbade Bandler på Suontaka gård; en period som hon beskriver som ett av sina käraste minnen. Att lära känna det finska folket var för henne en nästan runebergsk upplevelse.

Senare skötte Vivica Bandler släktens gård Saaris i Tammela. Enligt henne påminde jordbruk och teater om varandra ty bägge kräver förstånd och förmåga att stå med fötterna på jorden. Jordbruket gjorde henne också till en vaken miljöaktivist som värnade om naturen.

Arvet efter kriget

Vivica Bandler som fått en fosterländsk uppfostran verkade under krigen som sanitetslotta. För henne var Finlands självständighet ytterst viktig och hon tvekade inte att bege sig till fronten.

Då Vivica tog farväl av de sina på Villagatan i Helsingfors gick det upp för henne att varje dag var en gåva. Krigserfarenheterna härdade henne, och de lärde henne att svära som en hamnbuse, men känslan av att livet är en gåva försvann aldrig.

Sju bröder i Paris

Vivica Bandler var stolt över att vara finländare. Sin kännedom om historia utnyttjade hon på ett uppfinningsrikt sätt då hon till Helsingfors 400-årsjubileum regisserade ett festtåg som bestod av 52 ”levande bilder” och som rönte mycken positiv uppmärksamhet.

Ett år senare, 1951, regisserade Bandler Aleksis Kivis ”Sju bröder” för Saaris folkparks amatörteater. Som första regissör förde hon också föreställning utomlands, till Paris, och inledde sålunda sin fördomsfria verksamhet som den finska kulturens budbärare utomlands.

Det finländska syntes tydligt också i nattklubben Le Club du Sauna som Vivica Bandler organiserade på Handelsgillets bakgård för Helsingfors olympiadens VIP-gäster. Tove Jansson planerade inredningen och bekantskapskretsen agerade servitörer. Vinsten från nattklubben delades ut som teaterstipendier.

Vivica Bandler – nordist

Vivica Bandlers rykte som en humoristisk och skicklig teaterarbetare spred sig tidigt till grannländerna. För erövringen av Sverige använde hon sig av muminmetoden. Tove Janssons ”Troll i kulisserna” och Lilla Teaterns lyskraftiga skådespelargarde fick sitt genombrott 1959.

Lilla Teatern gästspelade sedermera flera gånger framgångsrikt i Stockholm och i Oslo. År 1967 blev Brandler direktör för Oslo Nya teater. Två år senare kallades hon, en ”halvgammal kärring”, som on självironiskt uttryckte det, till direktör för Stockholms stadsteater.

Den anställningen varade 12 år under vilken tid Vivica Bandler satte fart på teatern som fick ett uppsving utan like.

Betydelsen av kalkyler

Den nya direktören åkte iväg till Stockholm men ryggsäcken fylld av internationella idéer, men framgångskonceptet fanns på närmare håll: inhemsk teater. Bandlers karakteristiska förmåga att känna igen begåvningarna fungerade också i Sverige, och hon gav nya aktörer möjligheten att förverkliga sina visioner. Med stor framgång.

Under tiden som direktör för Stockholms stadsteater arrangerade Bandler gästspel för ett stort antal finska föreställningar. Till andra sidan viken reste både teaterfolk, författare och spelmän. Knepet tog skruv och till salongen strömmade ny publik, främst finska invandrare.

Vivica Bandler tillämpade sina lärdomar från åren på Lilla Teatern också i ekonomisk bemärkelse. För henne betydde pengar inte makt utan ansvar. ”Ingen utopi utan kalkyl” var ett ofta citerat motto.

Litet är vackert

Vivica Bandlers teatervisioner var stadigt förankrade i vardagen. Hon försökte belysa människornas egen erfarenhetsvärld och omgivning, göra bruksteater såsom hon själv sade: ”Att göra en ädel föreställning för några ädla i salongen, det är inte min linje.”

Samma motto gällde som ledstjärna då Bandler verkade som konstnärlig ledare för Tammerfors Teatersommar 1989–96. Tack vare hennes personliga nätverk blev teatersommaren internationell, och de nordiska gästernas andel ökade, då Bandler proklamerade sitt tema: Litet är vackert!

Vivica Bandler – Kosmopolit

Även om Vivica Bandlers teaterkarriär var svindlande, karakteriserade hon den som en 45-årig parentes. Ursprungligen drömde hon om en karriär som filmregissör, möjligheten att granska människor i närbild.

För sina drömmars skull reste hon på 1930-talet till Lappland och erbjöd sig på eget initiativ att jobba som assistent för den franska regissören Jacques Feyder. Resan fortsatte till Paris där Bandler också jobbade med Maurice Cloch. Drömmen om filmbranschen strandade dock, då tiden inte ännu var mogen för kvinnliga regissörer.

Svart skratt

Efter andra världskriget återvände Bandler till Frankrike, till det svarta Paris värld, vilket blev en omvälvande erfarenhet. Av de färgade lärde hon sig att det för människan aldrig lönar sig att anta att livet skulle vara lyckligt. Då kan man varje dag uppleva någon positiv överraskning.

De nya vännerna lärde henne också att besvikelserna kan betvingas med självironi, ”svart skatt”. Bandlers vidsynthet, bildning, intelligens, värme, förmåga att lyssna och rättframhet var de drag som charmade både tillfälliga samtalspartner som intima vänner. Den österrikiska aristokraten Knut Bandler, som hade flytt undan sitt hemlands nazistbelägring, blev förtjust i i just dessa, och med honom ingick Vivica äktenskap under kriget. Även om det 20-åriga äktenskapet slutade i skilsmässa, fortlevde vänskapen och namnet för ”min far har skändat mitt eget” såsom Vivica Bandler motiverade sitt beslut.

Villagatans kök

Vivica Bandlers kök i Eira i Helsingfors blev under årens lopp en legendarisk mötesplats och fristad för kulturarbetare. Där fördes entusiastiska diskussioner och där föddes en hel drös med nya idéer. Där vid den stora vedspisens värme umgicks såväl Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson, Edward Albee, Bertolt Brecht, Ariane Mnouchkine som också den närmaste av teaterarbetarna, Dario Fo.

Vivica Bandler var aktiv inom flera internationella organisationer inom teatern både som medlem och också som ordförande och hon blev belönad för sina meriter med otaliga medaljer och erkännanden. Det är beskrivande att Bandler, som erhöll akademikertiteln år 1999, berättade att hon själv värdesatte mest titeln Stadin friidu (ung. Stadens tjej) som föreningen Stadin Slangi hade tilldelat henne.