Teaterstiftelsen Vivicas Vänner beviljar Esters pris
(uppkallat efter Vivica Bandlers mor, teaterforskaren Ester-Margaret von Frenckell)
som erkänsla för betydande och modig verksamhet som främjar konstlivet eller miljövården.
Hittills har stiftelsen beviljat Esters pris fyra gånger
och prissummorna har varierat mellan 10 000 och 20 000 euro.
Det andra Ester-priset delades ut i februari 2010. Priset gick till Teatteri Vanha Juko i Lahtis.
Jussi Sorjanen, Teatteri Vanhan Jukos konstnärliga ledare, uppenbarar sig i aulan med kryckor. Foten strular, och Sorjanens miner avslöjar smärtan, men han klagar inte. Hur många gånger har inte den här skaran sträckt sig till sina yttersta gränser under teaterns 15-åriga historia. Aldrig har man gett upp. Den starka gemenskapen och framförallt glöden för att uttrycka sig har pressat teaterns gäng att upprepade gånger visa prov på sin styrka.
Med Vivicas Vänners pris om 10 000 euro samt lovordande recensioner för både Juha Luukkonens regi av Kahdeksan surmanluotia och tragikomedin Kuin ensimmäistä päivää i samarbete med Lahtis stadsteater är der lätt att le – och Sorjanen ser ut som en vinnare.
– En teaterföreställning är alltid ett samhälleligt ställningstagande. Det betyder inte partipolitik, men om en människa går på teater måste hen också få ut något av det, antingen genom att hitta något nytt i sig själv eller i världen, säger Jussi Sorjanen.
Han menar att Teatteri Vanha Juko förenas av en egensinnighet, en hunger att tillsammans hitta något betydelsefullt.
– De stora teatrarna hamnar oftast i positionen att försöka tillfredsställa så många som möjligt, vilket skapar medelmåttig förståelse och socialdemokratiskt suckande. På Juko har vi från början velat göra teater ur våra egna utgångspunkter. Vi är inte intresserade av att förverkliga någon annans idéer om medelklassens underhållning.
– Det är sant att all skrovlighet har försvunnit i och med den politiska korrektheten, men det betyder inte att det inte skulle finnas svåra nationella teman i Finland. Här skulle jag vända blicken mot konstnärerna.
Sorjanen är öppet stolt över Teatteri Vanha Jukos senaste satsning, Kahdeksan surmanluotia.
– Jag tycker det är fint att vi har gjort en tre och en halv timme lång koloss som medvetet dröjer kvar vid sina teman. Det är en ställvis väldigt långsam, men emellanåt rätt karnevalistisk föreställning. Det centrala är att vi inte är snälla med de teman vi behandlar.
– Som teaterchef ser jag det som ett egenvärde att koncentrera energin kring ett visst tema. Överlag anser jag att det är värdefullt att någon ser nånting som helvetes viktigt. I vårt östra grannland har folk gjort teater med livet som insats. Jag skulle vilja se hur många i Finland som skulle vara färdiga att dö för sin konst. Eller ens lida, utsätta sig själva för fara. 
