Teaterstiftelsen Vivicas Vänner beviljar Esters pris
(uppkallat efter Vivica Bandlers mor, teaterforskaren Ester-Margaret von Frenckell)
som erkänsla för betydande och modig verksamhet som främjar konstlivet eller miljövården.
Hittills har stiftelsen beviljat Esters pris fyra gånger
och prissummorna har varierat mellan 10 000 och 20 000 euro.
För att hedra Vivica Bandlers 100-årsjubileum beviljade Teaterstiftelsen Vivicas Vänner på Svenska Dagen den 6.11.2017 Esters pris om 20 000 euro till fyra begåvade och meriterade aktörer inom teaterbranschen. Priset gick till skådespelare Iida Kunungas, regissör och pjäsförfattare Susanna Kuparinen, regissör Alma Lehmuskallio och scenograf Kati Lukka, som fick 5 000 euro var.
Ester-pristagarna Kati Lukka (vänster), Iida Kuningas, Alma Lehmuskallio och Susanna Kuparinen samt styrelseordförande Raija-Sinikka Rantala i mitten. Bakom dem Vivica Bandler. Foto: Laura Ulmanen
Stiftelsen, grundad av agronomen och teaterregissören Bandler, understryker Vivicas principer i sitt val att belöna kvinnliga teaterproffes.
– Målet är att lyfta upp kvinnors ofrånkomliga betydelse för scenkonstens livskraft idag. Varje pristagare har, liksom Vivica Bandler, redan lämnat ett häpnadsväckande brett och långtbärande spår under sina arbetsår på det finländska teaterfältet, motiverade styrelseordförande för Teaterstiftelsen Vivicas Vänner, Raija-Sinikka Rantala.
Prisjuryn bestod, förutom regissör och författare Rantala, av fd miljövårdschef Camilla von Bonsdorff, doktor i ekonomi Sirkka Hämäläinen–Lindfors och skådespelare och regussör Dick Idman. Nedan prismotiveringarna på finska:
IIDA KUNINGAS är skådespelare och magister i teaterkonst utexaminerad år 2014. Hon spelar lika naturligt på svenska och finska och såväl i experimenterlla produktioner som klassiska textbaserade föreställningar.
Kuningas har gjort mångsidiga och övertygande roller på ett brett spektrum at scenkonstfältet:
Teater Viirus, Teater Mestola, Lilla Teatern, Wauhaus, Q-teatteri, Helsingfors Stadsteater, Blaue Frau och Nationalteatern har hunnit bli henne bekanta, många av dem i flera omgångar. Film, till exempel Betoniyö samt hörspel såsom Vid gränsen är heller inte henne främmande.
Speciellt betydelsefullt för publiken har Kungingas sammarbete med regissören och pjäsförfattaren Milja Sarkola varit.
Stjärnorna i taket, Jotain toista, Olipa kerran minä är alla pjäser där Iida Kuningas tolkningar har brutit mark inom med sitt personliga mod.
För tillfället jobbar Kuningas där hennes karriär startade, på Teater Viirus på Busholmen.
SUSANNA KUPARINEN är magister i teaterkonst från regilinjen vid Teaterhögskolan. Dessutom har hon gjort en karriär som grävande journalist, ett arbete som hon förtjänat många hedersomnänmnanden för. Nu belönas hon uttryckligen som teaterkonstnär.
Kuparinens professionella teaterkarriär startade under en tid då den finländska teatern hade vänt sig inåt för att utforska identiteten, jaget eller högst familjedynamiken. Den samhälleliga synvinkeln höll på att falla bort helt eller hade rent av försvunnit från teaterkartan.
Alla som klättrade upp till Ylioppilasteatteris utrymmen år 2008 fick uppleva en överraskning: den första delen av Valtuusto -trilogin, en humoristisk och isande skarp verklighetsbaserad dokumentärhelhet. Också trilogins senare delar behandlade rättvisa, liksom Eduskunta -helheten som fick sin början år 2011.
Susanna Kuparinens scenkonstkarriär begränsar sig ändå inte till dessa mest kända verk. Hon har också gjort kortfilm, ljuddesign, musikvideon, hörspel, research, skrivit texter, producerat, spelat på scen och hållit utbildningar. Det är lättare att räkna upp vad Kuparinen inte har gjort. Allt detta samtidigt med en aktiv journalistkarriär.
Stiftelsens styrelse ser med iver fram emot forstättning, skarpa ställningstaganden om breda ämnen, till exempel om EU och globaliseringen. Fast visst är vi också intresserade av kärlek som tema, ifall den kommer från en småbarnsmamma som vågar erkänna att endast "jobbet hindrar från att tappa vettet".
ALMA LEHMUSKALLIO utexaminerades som magister från Teaterhögskolan år 2015. Bara drygt två år senare har hon redan en häpnadsväckande mångsidig yrkeserfarenhet, som kanske bäst beskrivs som friidrott mellan alla fältets genrer.
Hon arbetar på både svenska och finska, också i Norden, och har bland annat gjort fotbollsopera tillsammans med belgiska kolleger på URB-festivalen. Hon skriver och forskar, för tillfället om regissörers och dramaturgers arbetssituation för Finlands Teaterregissörers och Dramaturgers förbund.
Lehmuskallio har gjort radioteater, koreografi och dans, samt regier för stadsteatrarnas repertoarer. Hon är en av den unga generationens kvinnor som har bevisat att skaparens vision kan lyfta också institutionsteatrarnas föreställningar till en sällsynt fräsch och modig nivå.
En av Alma Lehmuskallios kunskapsområden är modern cirkus och performancekonst. Stiftelsen Vivicas Vänner hade den stora glädjen att vara med om att möjliggöra hennes regiarbete i nutisdscirkusföreställningen Sivuhenkilöt ifjol på Sveaborg. Föreställningen öppnade ett fönster mot de otaliga möjligheterna för samspel mellan dansen, cirkuskonsten och teaterkonsten. Den förverkligade Lehmuskallios egen beskrivning av sina intressområden: "förhållandet mellan teater och verklighet, konflikterna, den mänskliga närvaron och kunskaperna, miraklen, skönheten och den vilda striden mellan kontroll och kontrollöshet".
KATI LUKKA är magister från Teaterhögskolan och scenograf från Konstindustriella högskolan. Då hon utexaminerades rådde en, om inte all-male så åtminsone stark manlig dominans inom scenografibranschen.
De som betvivlat en kvinnlig karriär har sällan haft mer fel än gällande Kati Lukka. Hon har bevisat sin professionalitet som en mångsidig mästare inom allt från små projekt till storproduktioner. Det är en glädje för teaterkonsten att filmen inte förde henne med sig, trots att karriärens start visade tecken på det.
I West Side Story på Helsingfors Stadsteaters scen byggde hon upp en flera ton tung övergångsbro redan innan millennieskiftet – ett klätternät i metall och enorma oljetunnor som förvandlades till en glänsande brudklänningsateljé i satin. För att inte tala om skärmrymden som sträckte sig över hela scenen.
På Finlands Nationalteater har det sprutats vatten och krigats mot kylskåp, irrats omkring i underjordiska gruvor och lyfts fram furuskog på scenen – och i den senaste föreställningen Koivu ja tähti fick hon träden att viska och tala om sin inte sann- utan urfinländshet.
Också opera, balett, modern dans och turnéföreställningar i olika rum har blivit Lukka bekanta. Hennes scenografier imiterar inte verkligheten. De är helhetskonstverk som ger föreställningens kärna, verksamheten på scenen, en möjlighet att visa de sidor av verkligheten som är mer än sanna.
