Teaterstiftelsen Vivicas Vänner beviljar Esters pris
(uppkallat efter Vivica Bandlers mor, teaterforskaren Ester-Margaret von Frenckell)
som erkänsla för betydande och modig verksamhet som främjar konstlivet eller miljövården.
Hittills har stiftelsen beviljat Esters pris fyra gånger
och prissummorna har varierat mellan 10 000 och 20 000 euro.
Bild: Nils Krogell
Teaterstiftelsen Vivicas Vänner har på kvinnodagen den 8.3.2022 delat ut det femte Esterpriset på 20 000 euro, som delas mellan pristagarna. Årets Esterpristagare är skådespelaren Alexander Wendelin, tonsättaren Markus Fagerudd och gruppen Kuusiplus (prismotiveringarna nedan). Esterpriset har fått sitt namn efter Vivica Bandlers mamma Ester Margareta von Frenckellin.
Prismotiveringar:
SKÅDESPELAREN ALEXANDER WENDELIN premieras idag för sin krävande huvudroll i Lilla teaterns föreställning Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Alexander Wendelin spelar den femtonåriga Christopher, en pojke som är olika. Han är ovanligt begåvad på vissa områden och överkänslig samt begränsad på andra. I föreställningen fokuserar han alla sina krafter för att reda ut hur grannhusets hund har dött. Man antar att han är skyldig till hundens död. Utmaningen han har, är inte lätt, men visar sig vara mödan värt.
I recensionerna kan vi läsa, att ”Alexander omvandlats i sitt rollarbete ut i fingerspetsarna till Christopher”. Alexander Wendelins prestation belyser rollpersonens tanke- och känslovärld, den blottas trovärdigt in i minsta detalj från föreställningens början till slut. Alexander har en enastående förmåga att vara öppen och oförställd på scenen, vilket är värt att värna om.
Alexander premieras med ett pris på 5 000 euro.
TONSÄTTAREN MARKUS FAGERUDD premieras för sin musik till Teater Viirus föreställning Fyra dagar av närhet. Föreställningens fyra dagar av närhet tillbringas på ett semesterhotell. Publiken får en möjlighet att bevittna turisternas privata och offentliga jag mitt bland en maritim fauna, var de är ständigt betraktade av de överdimensionerade måsarna. Den gränslöst sammanfogade växelverkan mellan ljus- och ljudplaneringen gör föreställningen till ett helhetskonstverk, som bärs upp och kommenteras av den musik, vare sig det är frågan
om naturljud eller måsarnas polyfona kör, som Markus Fagerudd komponerat och som framförs av skådespelarna och Wegelius kammastråkar. Markus Fagerudd är en mångsidig musiker och tonsättare. Han har fungerat som huskompositör för orkestermusik, tonsatt teater- och filmmusik samt opera för barn. Music Finland beskriver honom träffande: “The easy-going Markus Fagerudd never has any difficulty establishing contact with the musicians he works with, whatever the genre.” Som teatermusiker begränsas den här lättheten inte enbart gällande musiker, utan den berör hela arbetsgruppen. Han har ofta visat sig vara oersättlig som en insiktsfull medlem av ensemblen och befrämjat med sin kreativa insats förutsättningarna för scenkonstens auditiva möjligheter och öppnat sålunda nya dimensioner för åskådar-åhörarna. Fyra dagar av närhet är härav ett utmärkt exempel. Markus premieras med ett pris på 5 000 euro.
GRUPPEN KUUSIPLUS föddes ur och på grund av coronapandemin. Gruppens verksamhet startade med en protest i maj 2021 och fortsatte efter det enligt medlemmarnas egen utsago som ett så gott som heltidsjobb under fem månaders tid. Under denna period visade sig gruppen vara enastående. Då andra fortfarande teg, agerade gruppen, tog reda på och krävde. Gruppens bärande krafter har varit de samma under hela resans gång. De är: AINO KIVI, ANTTI MATTILA, EMMA PAAER, IIRO OLLILA, JALMARI NUMMILUIKKI, JONNA WIKSTRÖM, LIJA FISCHER, SALLA MARKKANEN, TITTA HALINEN JA TOBIAS ZILLIACUS.
Alla dessa proffs inom skapande konstnärligt arbete har riktat sin energi och sitt kunnande till att förbättra möjligheterna för konstnärer i vårt land, både under coronatiden och efteråt. I gruppens verksamhet går det att skönja två strategier: För det första har man tagit reda på vad coronabesluten och restriktionerna betyder och vad deras lagliga grund och hur befogade de är. De facta man fått fram har använts för att påverka beslutfattare från AVI och STM till statsrådets kansli. För det andra har man gjort små förbrytelser mot restriktionerna inom scenkonsten, för att ta reda på hur myndigheterna följer upp och övervakar sina beslut. Gruppen skapade aktuella föreställningar, en del av dem direkt riktade till myndigheterna. Föreställningarna hade en åskådare mer än det tillåtna sex, den sjunde, olovliga åskådaren. Det centrala är alla gruppens ställningstaganden och skriverier har varit nogrannt baserade på fakta. De har varit ämnade att ökat förståelsen för konst och kultur bland beslutsfattare. 6+ försvarade kulturlivet med sin ihärdighet, då andra instanser fortfarande teg. Den tog tag i orättvisor och brist på jämlikhet. Gruppen kämpade för att framhäva konstens och kulturens roll, inte bara som en rekreationssyssla och främjare av mental hälsa, utan också som näringsgren, som utan tvekan kommer att vara av stor betydelse i ett framtida Finland. 6+ belönas med Esterpriset på 10 000 euro. Hur gruppen använder och fördelar pengarna sinsemellan är upp till dem. Vi frågar oss ändå, kunde de till exempel användas för att skapa den planerade tankesmedjan?
För att hedra Vivica Bandlers 100-årsjubileum beviljade Teaterstiftelsen Vivicas Vänner på Svenska Dagen den 6.11.2017 Esters pris om 20 000 euro till fyra begåvade och meriterade aktörer inom teaterbranschen. Priset gick till skådespelare Iida Kunungas, regissör och pjäsförfattare Susanna Kuparinen, regissör Alma Lehmuskallio och scenograf Kati Lukka, som fick 5 000 euro var.
Ester-pristagarna Kati Lukka (vänster), Iida Kuningas, Alma Lehmuskallio och Susanna Kuparinen samt styrelseordförande Raija-Sinikka Rantala i mitten. Bakom dem Vivica Bandler. Foto: Laura Ulmanen
Stiftelsen, grundad av agronomen och teaterregissören Bandler, understryker Vivicas principer i sitt val att belöna kvinnliga teaterproffes.
– Målet är att lyfta upp kvinnors ofrånkomliga betydelse för scenkonstens livskraft idag. Varje pristagare har, liksom Vivica Bandler, redan lämnat ett häpnadsväckande brett och långtbärande spår under sina arbetsår på det finländska teaterfältet, motiverade styrelseordförande för Teaterstiftelsen Vivicas Vänner, Raija-Sinikka Rantala.
Prisjuryn bestod, förutom regissör och författare Rantala, av fd miljövårdschef Camilla von Bonsdorff, doktor i ekonomi Sirkka Hämäläinen–Lindfors och skådespelare och regussör Dick Idman. Nedan prismotiveringarna på finska:
IIDA KUNINGAS är skådespelare och magister i teaterkonst utexaminerad år 2014. Hon spelar lika naturligt på svenska och finska och såväl i experimenterlla produktioner som klassiska textbaserade föreställningar.
Kuningas har gjort mångsidiga och övertygande roller på ett brett spektrum at scenkonstfältet:
Teater Viirus, Teater Mestola, Lilla Teatern, Wauhaus, Q-teatteri, Helsingfors Stadsteater, Blaue Frau och Nationalteatern har hunnit bli henne bekanta, många av dem i flera omgångar. Film, till exempel Betoniyö samt hörspel såsom Vid gränsen är heller inte henne främmande.
Speciellt betydelsefullt för publiken har Kungingas sammarbete med regissören och pjäsförfattaren Milja Sarkola varit.
Stjärnorna i taket, Jotain toista, Olipa kerran minä är alla pjäser där Iida Kuningas tolkningar har brutit mark inom med sitt personliga mod.
För tillfället jobbar Kuningas där hennes karriär startade, på Teater Viirus på Busholmen.
SUSANNA KUPARINEN är magister i teaterkonst från regilinjen vid Teaterhögskolan. Dessutom har hon gjort en karriär som grävande journalist, ett arbete som hon förtjänat många hedersomnänmnanden för. Nu belönas hon uttryckligen som teaterkonstnär.
Kuparinens professionella teaterkarriär startade under en tid då den finländska teatern hade vänt sig inåt för att utforska identiteten, jaget eller högst familjedynamiken. Den samhälleliga synvinkeln höll på att falla bort helt eller hade rent av försvunnit från teaterkartan.
Alla som klättrade upp till Ylioppilasteatteris utrymmen år 2008 fick uppleva en överraskning: den första delen av Valtuusto -trilogin, en humoristisk och isande skarp verklighetsbaserad dokumentärhelhet. Också trilogins senare delar behandlade rättvisa, liksom Eduskunta -helheten som fick sin början år 2011.
Susanna Kuparinens scenkonstkarriär begränsar sig ändå inte till dessa mest kända verk. Hon har också gjort kortfilm, ljuddesign, musikvideon, hörspel, research, skrivit texter, producerat, spelat på scen och hållit utbildningar. Det är lättare att räkna upp vad Kuparinen inte har gjort. Allt detta samtidigt med en aktiv journalistkarriär.
Stiftelsens styrelse ser med iver fram emot forstättning, skarpa ställningstaganden om breda ämnen, till exempel om EU och globaliseringen. Fast visst är vi också intresserade av kärlek som tema, ifall den kommer från en småbarnsmamma som vågar erkänna att endast "jobbet hindrar från att tappa vettet".
ALMA LEHMUSKALLIO utexaminerades som magister från Teaterhögskolan år 2015. Bara drygt två år senare har hon redan en häpnadsväckande mångsidig yrkeserfarenhet, som kanske bäst beskrivs som friidrott mellan alla fältets genrer.
Hon arbetar på både svenska och finska, också i Norden, och har bland annat gjort fotbollsopera tillsammans med belgiska kolleger på URB-festivalen. Hon skriver och forskar, för tillfället om regissörers och dramaturgers arbetssituation för Finlands Teaterregissörers och Dramaturgers förbund.
Lehmuskallio har gjort radioteater, koreografi och dans, samt regier för stadsteatrarnas repertoarer. Hon är en av den unga generationens kvinnor som har bevisat att skaparens vision kan lyfta också institutionsteatrarnas föreställningar till en sällsynt fräsch och modig nivå.
En av Alma Lehmuskallios kunskapsområden är modern cirkus och performancekonst. Stiftelsen Vivicas Vänner hade den stora glädjen att vara med om att möjliggöra hennes regiarbete i nutisdscirkusföreställningen Sivuhenkilöt ifjol på Sveaborg. Föreställningen öppnade ett fönster mot de otaliga möjligheterna för samspel mellan dansen, cirkuskonsten och teaterkonsten. Den förverkligade Lehmuskallios egen beskrivning av sina intressområden: "förhållandet mellan teater och verklighet, konflikterna, den mänskliga närvaron och kunskaperna, miraklen, skönheten och den vilda striden mellan kontroll och kontrollöshet".
KATI LUKKA är magister från Teaterhögskolan och scenograf från Konstindustriella högskolan. Då hon utexaminerades rådde en, om inte all-male så åtminsone stark manlig dominans inom scenografibranschen.
De som betvivlat en kvinnlig karriär har sällan haft mer fel än gällande Kati Lukka. Hon har bevisat sin professionalitet som en mångsidig mästare inom allt från små projekt till storproduktioner. Det är en glädje för teaterkonsten att filmen inte förde henne med sig, trots att karriärens start visade tecken på det.
I West Side Story på Helsingfors Stadsteaters scen byggde hon upp en flera ton tung övergångsbro redan innan millennieskiftet – ett klätternät i metall och enorma oljetunnor som förvandlades till en glänsande brudklänningsateljé i satin. För att inte tala om skärmrymden som sträckte sig över hela scenen.
På Finlands Nationalteater har det sprutats vatten och krigats mot kylskåp, irrats omkring i underjordiska gruvor och lyfts fram furuskog på scenen – och i den senaste föreställningen Koivu ja tähti fick hon träden att viska och tala om sin inte sann- utan urfinländshet.
Också opera, balett, modern dans och turnéföreställningar i olika rum har blivit Lukka bekanta. Hennes scenografier imiterar inte verkligheten. De är helhetskonstverk som ger föreställningens kärna, verksamheten på scenen, en möjlighet att visa de sidor av verkligheten som är mer än sanna.
Det tredje Ester-priset delades ut i augusti 2011 och det beviljades gruppen Angels in America. Konstnärlig integritet var ledordet då gruppen på 14 begåvade konstnärer belönades med Ester-priset.
Teaterstiftelsen Vivicas Vänner har tilldelat Esters pris år 2011 till arbetsgruppen bakom föreställningen Angels in America. Som representanter för stiftelsens styrelse överräckte doktir Sirkka Hämäläinen och regissör Raija-Sinikka Rantala priset på 10 000 euro åt arbetsgruppen i samband med öppningen för Tammerfors Teatersommar.
En konstnärsgrupp på 14 frivilliga begåvningar genomförde ett svindnlande projekt: Tony Kushners pjäs Angels in America, som kom att bli den absoluta höjdpunkten på teateråret 2010-11. Förestsällningen skapades under svåra förhållanden och med undermålig finansiering. Föreställningarna ägde rum i ett litet utrymme i Alphyddan med bara några tiotal åskådare åt gången. Maratonföreställningen var över sju timmar lång. Marknadsföringen coh försäljningen skedde nästan enbart på sociala medier. Ändå var varenda föreställning slutsåld redan innan premiären. Ifall hyreskontraktet för utrymmetoch konstnärernas tidtabeller hade tillåtit, hade man kunnat förlänga föreställningsperioden till och med med flera år.
Stiftelsens ordförande Raija-Sinikka Rantala riktade i sitt tacktal ett stort tack till arbetsgruppen för dess ingtegritet och kompromisslöshet. tti puheessaan työryhmää sen tinkimättömyydestä:
”Visst samlade föreställningen på sej kritikernas superlativ. Men framförallt höll den ett fast grepp om sin publik och visade, för att låna Vivicas ord, att det lilla kan vara stort."
Den lilla spelplatsen förvandlades i händerna på duktiga designers till stämningen i en storstad på andra sidan jorden, med marknadskrafter, idéer, religiösa övertygelser och smittspridningar som inte förblev publiken främmande. Via riktiga mänskliga relationer blev allt detta en del av åskådarnas egen verkligeht. I Alphyddan föll änlarna inte genom taket med hjälp av scenteknik, utan genom fantasins kraft, direkt in bland rollpersonerna som var närvarande i varenda cell, så gott som i famnen på publiken.
Arbetsgruppen bakom Angels in America har bevisat, att om konsntärer har tillräckligt med vilja, kraft och kunnande, går det att göra det omöjliga möjligt också under detta årtusende.
Vi gratulerar skådespelarna Elina Berg, Krista Kosonen, Antti Lang, Matti Onnismaa, Oskari Perkki, Jaana Saarinen, Jani Toivola och Jerry Wahlforss samt det konstnäriga designteamet Johanna Freundlich, Kristian Ekholm, Emilia Eriksson, Rene Ertomaa, Kaisa Rasila och Kalle Ropponen!
Det andra Ester-priset delades ut i februari 2010. Priset gick till Teatteri Vanha Juko i Lahtis.
Jussi Sorjanen, Teatteri Vanhan Jukos konstnärliga ledare, uppenbarar sig i aulan med kryckor. Foten strular, och Sorjanens miner avslöjar smärtan, men han klagar inte. Hur många gånger har inte den här skaran sträckt sig till sina yttersta gränser under teaterns 15-åriga historia. Aldrig har man gett upp. Den starka gemenskapen och framförallt glöden för att uttrycka sig har pressat teaterns gäng att upprepade gånger visa prov på sin styrka.
Med Vivicas Vänners pris om 10 000 euro samt lovordande recensioner för både Juha Luukkonens regi av Kahdeksan surmanluotia och tragikomedin Kuin ensimmäistä päivää i samarbete med Lahtis stadsteater är der lätt att le – och Sorjanen ser ut som en vinnare.
– En teaterföreställning är alltid ett samhälleligt ställningstagande. Det betyder inte partipolitik, men om en människa går på teater måste hen också få ut något av det, antingen genom att hitta något nytt i sig själv eller i världen, säger Jussi Sorjanen.
Han menar att Teatteri Vanha Juko förenas av en egensinnighet, en hunger att tillsammans hitta något betydelsefullt.
– De stora teatrarna hamnar oftast i positionen att försöka tillfredsställa så många som möjligt, vilket skapar medelmåttig förståelse och socialdemokratiskt suckande. På Juko har vi från början velat göra teater ur våra egna utgångspunkter. Vi är inte intresserade av att förverkliga någon annans idéer om medelklassens underhållning.
– Det är sant att all skrovlighet har försvunnit i och med den politiska korrektheten, men det betyder inte att det inte skulle finnas svåra nationella teman i Finland. Här skulle jag vända blicken mot konstnärerna.
Sorjanen är öppet stolt över Teatteri Vanha Jukos senaste satsning, Kahdeksan surmanluotia.
– Jag tycker det är fint att vi har gjort en tre och en halv timme lång koloss som medvetet dröjer kvar vid sina teman. Det är en ställvis väldigt långsam, men emellanåt rätt karnevalistisk föreställning. Det centrala är att vi inte är snälla med de teman vi behandlar.
– Som teaterchef ser jag det som ett egenvärde att koncentrera energin kring ett visst tema. Överlag anser jag att det är värdefullt att någon ser nånting som helvetes viktigt. I vårt östra grannland har folk gjort teater med livet som insats. Jag skulle vilja se hur många i Finland som skulle vara färdiga att dö för sin konst. Eller ens lida, utsätta sig själva för fara. 
Teater Viirus som grundades år 1987 räknas till banbrytarna inom yrkesmässiga teatergrupper. Viirus har varit trogen sina ursprungliga visioner: att göra modig och egensinnig teater som skakar om sinne och hjärta.
Viirusarnas 20-åriga arbete belönades på Runebergsdagen den 5.2.2008, då ordförande Raija-Sinikka Rantala överlämnade Teaterstiftelsen Vivicas Vänners första Esters pris om 10 000 euro och tackade teatern för ihärdig viirusspridning.
”Sjukdomen kallas spridning av en högklassig kulturbakterie. Viirus har oförtrutet skapat teater som inte krusar och bugar för någon. Publiken har fått se högklassiga urpremiärer, nytolkningar av klassiker och dagsaktuella skärskådanden av samhället. Tvåspråkigheten är den här teaterns och hela Finlands rikedom.”
Viirus har stolt hållit fast vid sin självständighet i fusionsprocessen inom teaterfältet, men det har inte inneburit att man har grävt några skyttegravar. Tvärtom, Viirus har målmedvetet öppnat fönster i alla riktningar, och teatern har varit en av de aktivaste teatrarna att föra finsk teater ut i världen.
