Jag skulle inte vara skådespelare utan Vivica Bandler. Hon var en frisk fläkt i teaterfinland som introducerade ett alldeles nytt sceniskt tilltal. Hon var en människokännare, en mästare på manipulation och ett erotiskt djur, berättar Birgitta Ulfsson om den gemensamma tiden och arbetet på Lilla Teatern.
Birgitta Ulfsson, foto: Sanna Liimatainen/Förlaget
Skådespelaren och regissören Birgitta Ulfsson svarar i telefonen hemma i Göteborg.
Hon har fått tala en hel del om Vivica Bandler på sistone, speciellt med tanke på den före detta chefens, kollegans och väninnans 100-årsjubileum. Men ännu ställer hon gärna upp på en intervju.
– Minnet är snabbt förbrukat. Men klart man har lust att porträttera den här högst viktiga, egensinniga och oerhört brinnande personen – det är lite ont om dem nuförtiden. Människor som är passionerade i sin teaterroll, dem hyllar jag gärna.
Ulfsson (född 1928) lärde känna Vivica Bandler (1917-2004) i ett rätt slutet efterkrigstida Finland. Hon beskriver Bandler som en intelligent kosmopolit.
– Vi hade länge så stängda gränser. Min generation kunde väldigt lite om den närliggande historien utifrån världen, förklarar Ulfsson.
Vivica kom från den förmögna familjen von Frenckell där barnen sedan ung ålder hade fått resa runt om i Europa. Det skulle bli en av Bandlers styrkor som teaterchef – att hon hade så bra koll på både författare och kulturklimat från andra länder, inte minst det övriga Norden. Hon kunde många språk inklusive dialekter, inte bara “finhetsretorik”.
Under den här tiden, sent 1940-tal och tidigt 1950-tal, var Svenska Teatern den absolut dominanta finlandssvenska teatern. Det var det traditionella teaterpatosets tid.
– Det här revolterade många av oss unga teatermakare emot, men inte visste vi riktigt hur vi skulle göra då klimatet var så oerhört konservativt i Svenskfinland. Därför var det viktigt att Vivica kom och slog sönder många överenskomna strukturer.
Redan då hon regisserade sina första föreställningar på Svenska Teatern, var Bandlers stil omtvistad. Hon hade ett okonventionellt grepp och stor begåvning, men publiksiffrorna förblev låga. Många menade till exempel att det hon gjorde var perverst eftersom hon var bisexuell.
– Inte var det lätt för henne, säger Ulfsson. Men Vivicas energi var enorm. Och så hade hon humor!
Bandlers hurmor var inte alltid snäll, vilket ledde till ett helt annat tilltal gentemot publiken än man var van vid. I hennes regi frångick man den så kallade skillnadskan, ett uttryck som Bengt Ahlfors myntade som recensent och som syftade till tidens högtravande teaterspråk (Svenska Teatern ligger på Skillnadsgatan).
Det var en ung, vulgär och intellektuell Birgitta Ulfsson som mellan 1948 och 1950 gick i Svenska Teaterns Scenskola.
– På scenskolan lärde vi oss att tala skillnadska, men jag ansågs vara ganska hopplös, skrattar hon.
Hon var övertygad om att hon inte var bra, eftersom hon inte passade in i den förskönande gulligheten. Men den kontroversiella regissören Vivica Bandler fattade genast tycke för Ulfssons tonläge.
I mitten av 50-talet slutade Ulfsson med teater, besviken på sej själv som skådespelare. Hon var gift med kollegan Lasse Pöysti och paret flyttade ut till en stuga i Vanda där de fick två barn.
– Det fanns inga alternativ i Svenskfinland, så det var enkelt att sluta.
Men Vivica Bandler hade inte glömt den intressanta unga skådespelerskan. År 1955 köpte Bandler Lilla Teatern och ville skaffa sej en egen fast ensemble. Så småningom anställde hon Lasse Pöysti, tillsammans med bland andra Eila Granberg och Eva Perander. De kom ut till torpet i Vanda för att repetera en enaktare, eftersom Ulfsson inte kunde lämna barnen. Efter det anställde Bandler också Birgitta Ulfsson, som tänkte “varför inte”. Teatern låg då på Kaserngatan 23 (Pikku Lillan).
Lillans enseble hankade sej fram och fick ett gott rykte inom teatervärlden. Men publiken var svårfångad och fåtalig, förutom vid de omtyckta revyerna av framförallt Benedict Zilliacus som sattes upp varje vår och gjorde att teatern fick in lite pengar. Ingen fick sommarlön men alla jobbade hårt.
Men sedan hände det att en viss Tove Jansson, som Bandler hade haft en romans med, skrev ett litet stycke kammarteater om Mumintrollet. Vivica tvingade henne, som Ulfsson uttrycker det. Med pjäsen Troll i kulisserna åkte Lilla Teatern på turné till Sverige och Norge.
– De rev sina kläder av hänförelse! Vi hade plötsligt Nordens vackraste scenspråk, något som aldrig hade dugit före det, utan ansetts vara provinsmål. Det var ganska häftiga tider!
Med en djärv repertoar och flera uppmärksammade gästspel blev både Vivica Bandler och Lilla Teatern så småningom allt mer etablerade. År 1962 flyttade teaterns huvudscen till nuvarande Georgsgatan, där Bandler ännu var vid rodret en tid.
Hurdan var hon då, Vivica Bandler, som teaterchef och som regissör?
– Hon var väldigt dominant. Jag kallade henne för en feodal fältväbel. Vi var några som kom in under hennes skal, annars höll hon folk på en armlängds avstånd. Men Lasse och mej dyrkade hon.
Vad berodde det på?
– Vi var ganska skärpta i huvudet faktiskt, vi var väl ganska bra. Ví strävade åt samma håll som hon. Det var underbara tider, även om jag inte njöt av positionen som chefens favorit. Det var så jävla roligt att hålla på i motvind och tro på det man gör!
Anslagen till teatern var eländiga. Man tyckte att Bandler var stadsdirektörens dotter och hade tillräckligt med egna pengar. Men i motsats till vad folk trodde, hade hon inte tillgång till så mycket av det Frenckellska kapitalet. Pappan och hon drog inte jämnt, han var ofta upprörd över hennes verksamhet. Bandler var också gnidigt snål, enligt Ulfsson. Hon drev teatern så billigt som möjligt.
– Det var först under Lasses och min chefstid som anslagen höjdes till en skälig nivå, och då kunde vi också utöka ensemblen.
Så smånigom vande sej publiken vid Lilla Teaterns direkta stil. Visst spelades det bra teater på Svenskis också, menar Ulfsson, men Lillans styrka var just publiktilltalet.
– Vivica sa att vi inte kan hålla på och spela som om vi är ensamma på scenen och ingen annan är i rummet, nog är det utåt vi ska vända det. Man behöver inte äckelflörta med publiken, men man måste ha ett äkta tonfall och vända det utåt.
Hur var dynamiken mellan er tre?
– I och med att Lasse och jag var gifta och hon tyckte om oss båda, så måste hon turvis tala illa om den ena åt den andra. Hon räknade inte med att vi talade sinsemellan. Hennes manipulativa förmåga var enorm. Det visste vi alla tre.
Men Bandler var genuint intresserad av medmänniskan. Enligt Ulfsson hade hon en osedvanligt god människokunskap och var en bra personinstruktör. Hon förstod att jobba på olika sätt med olika skådespelare.
– Man kan inte hålla en föreläsning då man regisserar!
Tekniskt var Bandler inte speciellt skicklig, menar Ulfsson. Hon var inte utbildad regissör, utan hade en agronomexamen. De andra fick lappa där det behövdes. Det var inga problem.
Utan att ta en tum av Bandlers resning löste ensemblen diskret scenerierna och blandade sej i belysningen, tillsammans med Lilla Teaterns tekniker Harry Packalén, som Bandler avgudade. De lät henne alltid tycka att det var hon själv som hittat på lösningarna, annars hade hon blivit sur. Det var den enda möjligheten.
Ulfsson förklarar att Bandler hade hela teatern i sin hand. Inte fanns det någon demokrati. Men man talade om allting, inget mänskligt var teaterchefen främmande. Det var långt ifrån den hövliga försiktiga ton som annars rådde i teatersalar.
– Det var så mycket kärlek till teatern så man förlät hennes hänsynslöshet.
Bandlers tuffhet stod heller på inget sätt i kontrast till hennes kvinnlighet.
– Hon var djupt kvinnlig. Hon var ett erotiskt djur. Hon var allätare. Bisexuell, men i första hand sexuell. Det var också hennes styrka som iscensättare. Det blev väldigt sensuella iscensättningar, säger Ulfsson.
Bandler såg erotiken och sensualismen som en stor del av verkligheten. Hon införde ett spektrum, en sinnlighet i teatern. Hon insinuerade, hade en aktiv flört i sin instruktion också, på sätt och vis flörtade hon sej in i varje skådespelares förtroende.
– Svenskis tyckte ofta att hon var en skandal, men på Lillan var det aldrig så. Det var en del av hennes fräcka humor, aldrig ett problem.
Några gånger blev det däremot problem då Bandler hade en så kallad mymla, som man säger i Mumindalen, en kvinna som hon var förälskad i, som hon tog in i någon produktion.
– Hennes mymlor var ofta ganska dåliga skådespelare. Då led vi lite av att hon var så förälskad att hon blev blind. Det hände inte så ofta, men det hände. Om en stund försvann de sedan alltid.
Vivica Bandlers äkta man Kurt Bandler var mer eller mindre införstådd i hennes kärleksliv och de olika mymlorna som kom och gick. Hon försökte inte ens göra någon skillnad mellan privatlivet och teatern. Ulfsson beskriver det som befriande oproblematiskt.
Ulfsson berättar också att Vivica Bandler uppskattade katastrofer. Hon hade en tendens att skjuta vissa beslut framför sej, vilket ledde till att de ofrånkomligt kom emot i slutet av repetitionsperioden. Ganska vanligt var det att föreställningen inte var färdig till premiären.
– Då höll vi oss ovanför vattenytan och gav vårt yttersta. Vi lärde oss koncentrationens betydelse. Vi blev alltid mycket bättre till premiären och löste saker i luften, i språnget, sen fick man repetera lite efter premiären. Det blev nästan ett mönster. När vi tog upp det med henne blev hon så satans arg.
Lasse Pöysti skriver i sina memoarer att man gick till premiären med blodsmak i munnen. Så var det, bekräftar Ulfsson, tandköttet började blöda av koncentration. Och det gav en intensitet till premiärerna.
– Nästan varje premiär var sådan, ifall det inte hände blev vi oroliga för att vi var alldeles för ljumma.
Att få familjelivet att gå ihop med teaterarbetet var inte lätt, utan “ett jävla pusslande”, menar Ulfsson. Det hade Vivica Bandler ingen förståelse för. Teatern var allt, man skulle satsa allt. Ulfsson och Pöysti stod båda på scenen om kvällarna och hade två barn i en vandaskog. Repetitionerna drog ut på tiden och tidtabellerna höll aldrig.
– Hon ville nog äga vårt privatliv också, säger Ulfsson.
Bandler handskades enligt Ulfsson lite slarvigt med sanningar och överenskommelser, vilket i ett skede ledde till en konfrontation och en kris som pågick i kanske ett halvår.
– Hon frågade om vi menar att hon ljuger. Pöysti och jag tittade på varandra och sa ja. Hon blev förstås kränkt. Men eftersom vår lojalitet var större än ett gräl fortsatte vi att spela.
Tvisten upplöstes sist och slutligen i en hård kram någonstans mellan logerna och städskrubben, och det hela togs aldrig mer på tal.
– Hon tyckte så hemskt mycket om oss. Både hon och vi led nog av krisen.
Också efter sitt chefskap var Bandler ett ovärderligt stöd för Ulfsson och Pöysti.
– Hon såg genast då något var dåligt, det var hon förbannat bra på.
När Ulfsson och Pöysti tog över Lilla Teatern och engagerade olika prisbelönta regissörer från hela världen i sina produktioner, kunde de ändå på slutrakan bli osäkra på hur de egentligen skulle göra. Då bad de Vivica Bandler komma och se på genrepet. Hon satte fingret exakt på den svaga punkten.
– Via henne fick tillbaka vår självkänsla och tro på det vi gjorde. Vi blev nog beroende av henne. Det var en stor saknad när hon stack, men nog var vi ganska trötta på våra gemensamma lösningar också. Det blir lätt att man upprepar sina mönster. Det goda var att det märkte hon och det märkte vi. Det var ett gott slut, även om hon kanske var lite bitter då hon slutade. Men det är alla teaterchefer.
Ulfsson tycker själv att hennes viktigaste produktioner i Vivica Bandlers regi var Bröllopsgästen och Balladen om det sorgsna caféet, båda av Carson McCullers.
– De båda rollerna var svarta porträtt av kvinnor. Sånt tyckte hon att jag var bra på. En djup tragedi utesluter inte att man har humor, tvärtom, det gör den bättre. Det lärde hon oss.
Ulfsson minns att Bandler ofta talade om bottensorgen. Allra mest gillade hon mänskor som hade en gåta av sorg djupt inne – något man inte flaggar med, men som finns där. Ulfsson var just en sådan, med en bottensorg men också en stor glädje.
– Det tog hon vara på, istället för att man skulle behöva skämmas för att man är en ängslig människa. Jag skulle inte vara skådespelare utan henne. Hon höjde vår självkänsla och öppnade luckor som vi inte visste fanns.
Efter Lilla Teatern flyttade Bandler först till Norge och sedan till Sverige, där hon som chef lyfte Stockholms Stadsteater till nya nivåer med sitt klarspråk och sin ledarstil. Där hyllas hon fortfarande oerhört, enligt Ulfsson. I det allmänna medvetandet i Finland är hon kanske inte lika känd längre. Men Ulfsson understryker hennes betydelse för vår teaterhistoria.
– Vivica Bandler kommer att ha sin stora plats i historien, när den nu sen skrivs. Hon var en oerhört stark nordist och öppnade gränserna. Orädd och med ett enormt kontaktnät. Det odlade hon, och visade stor djärvhet med sitt repertoarval, säger Birgitta Ulfsson innan vi lägger på luren.
– Nog var hon en jävla energisk och alldeles fantastisk människa.
Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!
