09.02.2017
Milja Sarkola och Vivica Bandler var goda vänner, trots en åldersskilnad på nästan sextio år. Sarkola berättar om hur viktig Bandler var som kulturpåverkare och kvinnlig förebild, om det oproblematiska med hennes bisexualitet och vad vi kan lära oss av Bandler idag, hundra år efter hennes födelse.
Milja Sarkola, foto: Ida Henrikson
Vi träffas i Vivica Bandlers kök på Villagatan i Helsingfors. Januarisolens granna strålar hittar inte riktigt ända fram genom fönstret som vätter mot den skuggiga innergården.
Det är ett berömt kök, som rent av blivit ett begrepp. Regissören och dramatikern Milja Sarkola har suttit här många gånger förut – det var oftast här hon umgicks med Bandler.
– Här samlades vi, här fanns ett stort matbord och kring det hölls alla arbetsmöten, förklarar Sarkola.
Nu har köket renoverats och matbordet har fått ge vika för en modernare arbetsbänk. Idag hålls det olika privata tillställningar i lägenheten, köket används i cateringsyften. Men de gulnande skåpen är i originalskick och den gamla vedspisen har fått stå kvar, även om den fått sällskap av en mer användarvänligt induktionsspis.
Det fanns en tid då Finlands och världens teatermakare samlades just här, och under många årtionden var köket både en samlingsplats och Vivicas arbetsrum.
– Ofta ordnade Vivica en lunch eller middag i samband med mötena, minns Sarkola.
Bandler kunde också bjuda in folk hon inte kände men ville lära känna, hon ville initiera nya projekt, få folk ur sina sociala bubblor. Det var en av hennes styrkor – nyfikenheten på människor, speciellt på människor från andra samhällsklasser eller kulturer än sin egen.
Milja Sarkola träffade den redan då legendariska regissören och teaterchefen Vivica Bandler då hon själv var väldigt ung. Bandler var nästan sextio år äldre.
– Jag hade säkert hälsat på henne i Lilla teaterns korridorer redan tidigare. Men kring 1994-95 gjorde vi en liten absurd föreställning med Daniil Kharms texter för Studentteatern som Vivica råkade se. Efter det bjöd hon in oss till Hangö teaterträff. Det var det första regiarbetet jag hade gjort och hon blev inspirerad. Kanske för att hon själv hade en bakgrund inom absurd teater, hon connectade med det.
De två lärde känna varandra. Sen bad Bandler Sarkola med i projektet Svenska dagen annrolunda, som hon hade startat med Märta Tikkanen.
– Jag kom med som en slags sekreterare, tog hand om det praktiska, berättar Sarkola.
Senare fick Sarkola också hjälpa Bandler med att gå igenom familjens arkivmaterial på Saaris gård i Tammela. Vid det skedet kände de varandra redan ganska bra och Sarkola fick ta del av ett rätt personligt material. En nära vänskap uppstod.
– Hon var närmare åttio när vi lärde känna varandra, jag var kring tjugo. Det var spännande. Hon kunde ha varit min mormor eller farmor och samtidigt var vi ändå på helt samma plan. En auktoritet var hon också, i början var jag ganska rädd för henne. Hon var så känd.
Blygheten inför Bandler handlade också överklassbakgrunden, en stor del av Sarkolas energi gick i början till att fundera på om hon skulle nia eller dua Bandler.
– Det fanns inte många människor jag niade. Samtidigt var hon jätteokej med folk. Men i märkliga ögonblick kunde man inse att vi inte var helt du.
Den unga Sarkola fick en inblick i en historia och ett klassamhälle som hon inte hade någon erfarenhet av alls.
– Bara det att hon hade tjänstefolk kändes som en annan värld, förklarar hon.
Vänskapen med Bandler kom att påverka Milja Sarkolas karriärsval på ett avgörande sätt.
– Hon sådde ett frö i mej. Tanken att jag kunde bli regissör. För jag hade inga såna tankar! Jag var intresserad av teater men visste inte vilken min roll skulle kunna vara.
Sarkola hade sufflerat ganska mycket på Lilla Teatern, men någon aktivare roll hade hon svårt att se då. Bandler, däremot, såg det genast.
– Hon uppmuntrade mig åt rätt håll. Jag var van vid en viss kritisk uppmuntran: “Det är bra, men…”. Från Vivica kom för första gången det här att “dig tror jag på, punkt. Det här ska du göra.”
Bandler hade liknande förhållanden till många människor. Hon trodde på folk mer än de trodde på sig själva. På det sättet kunde hon få konstnärer att se sig själva som något annat än de själva gjorde.
Hennes blick var inte alltid realistisk, menar Sarkola, och det var bra. Då kan en utveckling ske, självbilden kan bli en annan.
– Där ingick förstås också att hon var så mycket äldre än jag, i det skedet kanske man inte heller har ett behov av att kritisera någon som är sextio år yngre och funderar på samma yrke.
När jag undrar varför Bandler var och fortfarande är så viktig för det finländska och nordiska teaterlivet funderar Sarkola en stund.
– Hon initierade en massa projekt som helt enkelt inte fanns.
Bland annat syftar hon på just Svenska dagen annorlunda, som Bandler utarbetade tillsammans med Märta Tikkanen, Det var en reaktion på begreppet tvångssvenska som Riitta Uosukainen myntade. Bandler och Tikkanen ville tala om lustsvenska istället. Svenska dagen annorlunda var ett stort projekt med ett enormt program.
Bandler förändrade också Tammerfors teaterfestival. Det var en inhemsk festival innan hon tog över och breddade utbudet. Sen dess har teatersommaren varit en av de viktigaste festivalerna i Finland med ett stort internationellt utbud.
– Att nån hittade på idén! Det är sånt jag tänker på när jag tänker på hennes betydelse. När man ser på historien i efterhand kan det kännas självklart att det skulle gå såhär, men jag har försökt leva in mig i situationerna när hon kommit med nya förslag som varit ganska radikala och säkert också mött motstånd.
Idag är det Milja Sarkola som leder Tammerfors teatersommar, men hon tycker inte att hon går i Vivica Bandlers fotspår. Sarkolas arbetsroll ser annorlunda ut: hon är frilans, skriver och regisserar, koncentrerar sig på sitt konstnärliga arbete, medan Bandler hade en mer aktiv roll som teaterchef.
– Det är jättestor skillnad. Men det att jag också nu är konstnärlig ledare för Tammerfors teatersommar är en rolig koppling. Att hon också har funderat på de här frågorna, det känns huisigt!
Bandlers roll som en förebild för kvinnliga regissörer är också något Sarkola vill understryka.
– När jag sen sökte till regilinjen på Teaterhögskolan fanns det inte så många kvinnliga regissörer. Hon var en stark förebild. Kanske också chefskapet och hennes sätt att naturligt och suveränt ta plats som kvinna och vara en auktoritet i många gånger ganska manliga sammanhang. Det tror jag nog har påverkat mig.
Det är viktigt att komma ihåg hur på många sätt ensam Bandler varit som kvinnlig regissör och teaterchef. Sarkola undrar vilka förebilder hon för sin del hade.
Det var känt att Vivica Bandler var bisexuell. Det var inget hon dolde, men inte heller något hon diskuterade med till exempel Sarkola.
– I något sammanhang nämnde jag en kvinnlig släkting som levde i ett lesbiskt förhållande, och då minns jag att Vivica reagerade starkt på det. Det fanns en koppling emellan oss, det kom in en emotionell reaktion.
I det skedet levde Sarkola själv ett heteroliv, mer eller mindre. De hann aldrig tala om saken detso mer.
Sarkola menar att Bandler gav uttryck för den sexuella identiteten mer som en undertext i det konstnärliga arbete hon gjorde.
– Hur nu en människas sexualitet kommer fram, vilken sorts humor man har, vad man skämtar om. Det kunde också vara snuskig humor.
Sarkola, som senare själv behandlat den sexuella identiteten och det homosexuella begäret i sina verk, kunde i vissa sammanhang känna ett starkt systraskap med Bandler.
År 2017, hundra år efter Vivica Bandlers födelse, skulle Sarkola hoppas att vi kunde lära oss lite av Bandlers politiska inkorrekthet.
– Det mesta som gäller sexualitet är politiskt korrekt, men Vivica var mån om att inte dela med sig av allt. Att värna om subkulturer. Jag tycker det är viktigt att ha kvar. Även om det finns en uttalad jämlikhetsideologi är det också viktigt att acceptera att alla grupper inte vill vara genomträngliga.
En viss motreaktion mot en trendighet och politisk korrekthet. Det fanns hos Bandler, delvis på grund av den tid och det liv hon levde.
Sarkola tänker också på Bandlers bisexualitet och det oproblematiska med det, hon hoppas att utvecklingen idag skulle gå mer åt det hållet. Att man inte skulle behöva definiera sig så mycket. Definitionerna är trots allt relativt unga och det har funnits en tid (visserligen före Bandler) då homosexualitet som begrepp inte fanns, eller heterosexualietet heller för den delen.
– Såna här begrepp kan också begränsa vårt sätt att tänka, vårt sätt att uppfatta oss själva, säger Sarkola.
Så fort det blir politik och man måste ändra på lagar, bör det såklart finnas gemensamma begrepp. Där måste vi vara väldigt tydliga, påpekar hon ändå.
– Men nåt kan jag sakna i den värld där det fanns subkulturer som var betydligt mer människor emellan och inte politik.
Sarkola understryker vikten av att olika kulturer, vare sig det gäller sexualitet eller etnicitet eller något annat, har en rätt till autonomitet, något som är slutet.
Men det är ett väldigt litet problem jämfört med jämlikhetsproblemet.
Toleransen har absolut utvecklats sen Vivicas dagar. På hennes tid hörde äktenskapet till heterolivet, det var något konventionellt. Idag har det konventionella glidit in i alla sexualiteter. Vivica Bandler var alltid rätt okonventionell i sina relationer.
Innan vi säger hejdå och Milja Sarkola promenerar ut i solskenet på Villagatan, funderar vi ännu på hur Bandler skulle ha levt idag, om hon hade varit i vår ålder. Hur skulle hennes liv ha sett ut?
– Var det månne lättare för henne att leva ett icke-monogamt homosexuellt liv? undrar Sarkola. Det homosexuella ingick sovieso inte i någon äktenskapstradition. Man var helt utanför lagen eller utanför det man kunde visa upp i dagsljus.
Det som tvingade en att dölja, skapade eventuellt också en frihet.
Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!
