– Vivica var inget helgon, även om hon på gamla dar gjorde sig vänlig och trevlig. Det är väl en normal utveckling bland maktmänniskor. När fan blir gammal blir han religiös. Inte för att hon var så jävla troende. Hon bet sig fast vid livet ända till slutet. Hon ville inte ge upp.
Scenografen Ralf Forsström (f. 1943) tillbringar en del av sina pensionsdagar i sitt hus i Lovisa, ett hus som är fullt av konst: masker från hela världen, målningar från olika kulturer, flera rum fulla av böcker om och kring konst, samt hans egna skisser och arbeten.
Det är också i Lovisa han i tiderna fick sin första inblick i Vivica Bandlers liv.
Foto: Ida Henrikson
Forsströms föräldrar var krögare och i krogfamijer får man höra en hel del om gästerna. Som barn råkade Forsström på Vivica Bandlers pappa Erik von Frenckell ett antal gånger då denne vistades på Lovisa Casino – familjen von Freckell hade en sommarvilla i grannkommunen Pernå. Delar av krogen stängdes av för von Frenckell och hans gäster och det var endast Forsströms mamma som fick servera dem. Han var en inflytelserik man som “satt i alla instanser” och umgicks med eliten.
En dam i mörka solglasögon och grön scarf runt huvudet sitter i restaurangen med en herre framför sig, han har ryggen emot mig. Jag är bara barnet och har fått följa med mamma till jobbet. Kvinnan är Tabe Slioor och mannen hon sitter med är Erik von Frenckell. Nästa vecka sitter samma kvinna där vid samma bord med en annan herreman. Den andra herren är flintskallig och vi känner honom under namnet Kekkonen. Tabe Slioor är den kvinna som de här herrarna på toppnivå konkurrerar om. Det här är 50-tal och hon är en femme fatale. Makten är erotisk för vissa kvinnor, makten och pengarna, vilket också Vivica senare kommer att utnyttja ganska hänsynslöst. Det är en sida av den högborgerliga miljön.
Nästa steg som förde Ralf Forsström och Vivica Bandler närmare varandra skedde via Studentteatern, där han som ung var aktiv tillsammans med Bengt Ahlfors, Johan Bargum, Lars G. Thelestam och Pontus Dammert. Det första besöket på Villagatan 1 i Helsingfors var dock på inbjudan av Vivicas mamma, Ester-Margaret von Frenckell, som var docent i teaterhistoria. Det skulle grundas en teaterhögskola – det vill säga universitetet skulle få en teaterlinje – och hon hade bjudit in Studentteatern för att ta reda på hur många finlandssvenskar som tänker börja studera teater på den nivån.
Senare bjöd Studentteatern in regissören och teaterchefen Vivica Bandler som gäst till ett av sina månatliga samkväm. Det enda Forsström minns är att Bandler berättade om hur hon och Göran Schildt, som var aktiva inom Studentteatern på 30-talet, hade supit hela natten och på morgonen promenerat ner mot Havsgatan för att se bombplanen välla in över Helsingfors. Kriget hade brutit ut.
– Det är en bild som fastnade.
Första gången Forsström och Bandler träffades professionellt var in samband med musikalen I våras, skriven av Bengt Ahlfors och Frej Lindqvist och regisserad av Ahlfors på Lilla Teatern, där Vivica Bandler var chef.
Det är hösten 1963. Vi håller på och bygger dekoren för I våras. Jag har en idé om att ta bort de två första bänkraderna i salongen och bygga ut en trappa så att vi inte behöver några möbler. Harry Packalén är teknisk chef på Lilla teatern, min läromästare i mycket. Det är söndag morgon och vi har jobbat hela natten. Jag ligger under trappan och nitar fast tyg. Då ser jag plötsligt ett par gummistövlar och ett par tjocka vader. Jag kikar upp och ser en argsint kvinna som ropar: “Varför är det här inte färdigt!” Hon är oerhört auktoritär. Packis säger: “Det är inte Ralfs fel utan det beror på snickaren som ligger efter i tidtabellen.” Då lugnar hon sig. Det är vårt första möte.
I våras blev en pangsuccé både innehållsmässigt och visuellt. Pjäsen turnerade både i Finland och Sverige.
Via restaurangvärlden och ryktesvägen hade Forsström hört mycket om Vivica Bandler. På börsklubben satt gubbarna och diskuterade vilka som var Vivicas senaste frillor.
– Vivica hatade sin pappa, men de var egentligen ganska lika i sin maktutövning. Sådana personer som ville klättra upp på samhällsstegen utnyttjade Vivica till sina egna ändamål, men hon utnyttjade dem tillbaka.
Forsström säger att han inte alls är negativt inställd till Vivica, men att han har sett hurdan hon var.
– Min pappa varnade mig när jag skulle börja jobba på Lilla Teatern och sa: “ger du lillfingret tar hon hela handen”. Och det var vad som hände. Plötsligt gjorde jag sex scenografier under det första året! Det var min högskola.
Så småningom blev Forsström och Bandler närmare vänner.
– Jag råkade komma in i den så kallade lottakåren i Helsingfors via Vivica och Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Jag var deras lilla maskot, jag var det enda karlen som fick vara med på deras fester.
Alltid när man gick ut med Vivica var det flott, det var “viimeisen päälle”, berättar Forsström, man drack champagne och det söps ganska rejält. Det var vodka som gällde, eller jallu.
Vi är på ABC-teatern i Stockholm tillsammans med Bebbe Ahlfors där vi gästspelar med I våras. Det är eftermiddag, vi håller på och gör ljussättningen. Vivica kommer tyst in och lägger en flaska vodka på scenkanten. “Jag ville bara se att ni mår bra” säger hon och så åker hon tillbaka till Helsingfors. Det är sådana saker hon gör. Efter premiären bjuder hon på flott middag. Det enda jag minns är att vi äter ceviche och dricker vodka och hon berättar om sitt förhållande till Ingmar Bergman (han avskydde henne och kallade henne en finsk alkoholist).
– Man drack ju mycket inom teaterkretsarna på den tiden. Men Vivica var stenhård: ingen fick lukta sprit när man jobbade på Lillan. Man måste också komma ihåg att hon var herrgårdsfröken och hade en stor gård att sköta på sidan om teaterarbetet.
Bandler hade berättat för Forsström om att hon hade en grupp kor kvar på familjens gård i Saaris som hon inte ville göra sig av med, eftersom kvinnorna som skötte dem skulle ha blivit arbetslösa. Så hon höll kvar korna även om hon gick på förlust.
Hon hade ett alldeles speciellt förhållande till pigorna, menar Forsström. Också på Villagatan satt hon alltid i köket med pigorna, av dem fick hon den närhet och ömhet som föräldrarna inte gav henne.
I våras var Forsströms biljett in i Stockholms teatervärld. Samtidigt som han började jobba på den experimentella Pistolteatern kom också Vivica Bandler till Stockholm och blev chef för Stadsteatern.
– Vi hade ganska intressanta gästspel på Pistolteatern och då dök hon upp. Hon var expert på att stjäla andras idéer och följde noggrant med undergroundkulturen. Dels fanns där nya intressanta skådespelare och dels nya idéer. Hon hade ett kontaktnät över hela Europa, vänner i Paris, London, Berlin… Hon behövde bara ringa ett samtal för att fråga vilken pjäs som var hetast just då och så plockade hon upp den hit till norr.
Vi är på nachspiel hemma hos mig i Stockholm tillsammans med den fria gruppen Nationalteatern från Göteborg, vi sitter i ring på min heltäckningsmatta. Vi ungdomar röker alla hasch, medan Vivica har en fickplunta med konjak. Den lägger hon mitt i cirkeln och säger: “Den här är sen min!”. Senare blir en av kvällens gäster, Peter Wahlqvist, chef för Stockholms Stadsteater.
Vivica Bandler tyckte om unga intelligenta människor. Via dem hängde hon med i tiden och höll reda på vad som hände.
Enligt Forsström var hon inte särskilt begåvad visuellt och dessutom såg hon dåligt. Ibland tyckte hon att vissa dekorer var för artistiska, det gillade hon inte. Hon använde ordet “artsy”.
– Men hon litade på mig.
Under Forsströms tid på Lilla teatern regisserade Bandler mycket lite. Hon kom in på slutet och putsade upp. På Stockholms stadsteater regisserade hon inte alls, utan var en slags chefsproducent.
– Det var hon mycket skicklig på, att para ihop olika människor som var bra på det de gjorde. Själv kom hon med i slutfasen av arbetet och gav goda råd. Hon var mycket auktoritär och höll i alla trådar. Och hon var skicklig på PR. Som Ralf Långbacka brukar säga. “Hon kan få till och med en skitsak att bli en stor händelse.” Hon hade verkligen förmågan att sälja grejer.
Forsström blev erbjuden att komma till Stockholm för att göra Moskvafeber av Frej Lindqvist. I samband med det högg Bandler fast vid honom. Hon skulle sätta upp Spargrisen av Eugéne Labiche med den franska regissören Yves Bureau. “Tyvärr måste jag skicka dig till Paris så att du får jobba med honom” sa Bandler åt Forsström.
– Jag tog emot jobbet och det blev succé på hösten. Då köpte hon mig. Jag hade otroliga privilegier, en lägenhet som teatern betalade och så flög jag hem till Helsingfors på teaterns bekostnad varje weekend. Efter det blev jag blev kvar på Stadsteatern och jobbade för henne i många produktioner.
Det här var mot slutet av Bandlers period på Stockholms stadsteater.
– På slutet blev det lite kris, hennes sätt att sköta saker var för auktoritärt och passade inte in i den tidens Sverige. Men trots att det inte gick så bra längre hade det reserverats pengar från de tidigare stora succéerna så att ekonomin gick ihop. Sen insåg styrelsen med hjälp av personalen i uppror att det kanske är dags för henne att gå i pension. Utåt sköttes det hela mycket snyggt. Men visst blev hon utintrigerad.
Vivica Bandler var salongssocialist, säger Ralf Forsström. Hon hade goda kontakter till Sovjet och var bästa vän med kulturministern under kommunisttiden, hade sina kontakter också åt det hållet också, så att säga.
– Det var hennes uppror mot borgerskapet. Men på 70-talet var ju alla radikaler, det var mode. Framförallt hade hon goda kontakter med socialdemokraterna i Sverige.
Efter tiden på Stadsteatern började Vivica Bandler regissera igen och gjorde bland annat Äktenskapsspel av Edward Albee på Lilla teatern med Frej Lindqvist och Lilga Kovanko i rollerna. Ralf Forsström gjorde scenografin och uppsättningen gästspelade på Dramaten.
– Ibland när vi talade i telefon och jag berättade om nån ny man jag förälskat mig i, kunde hon säga: “Jag har haft en ung kvinnlig poet här på min sängkant hela natten som läst dikter åt mig.” Så nog kunde hon också.
Bandler och Forsström kunde någon gån prata om hur det var att tillhöra sexuella minoriteter, men det var aldrig jobbigt.
– Det var så självklart i gänget med Tove och Tooti. Det var inga problem med det.
Bandler var skeptisk till organisationer för sexuella minoriteter. “Ska vi enögda också ha en egen förening?” lär hon ha sagt.
Hon hade säkert haft det svårt på 40-och 50-talet, menar Forsström, men också då fanns det enligt honom en “bögmaffia” inom teaterlivet och de höll varandra om ryggen.
– Klart att Vivica fick göra vad hon ville. Hon fick sätta upp Jean Genets Jungfruleken på Svenska teatern år 1948! Det var oerhört radikalt.
I början av 1980-talet blev Forsström åter kallad till Stockholm.
– Vivica hade kommit på det geniala med att hon skulle lansera Arja Saijonmaa i New York. De var goda väninnor och hade rest i New York och sett föreställningar och dittan och dattan. Vivica hade en stor kärlek till sångerskor.
Men före det stora genombrottet i New York skulle det göras en provshow på Operan. “Vi ska göra en revy. Har du idéer för dekor?” undrade Bandler. Budgeten var noll
– Så vi gjorde dekoren av toalettpapper, stripes som man kunde flytta på och belysa på olika sätt, lite som norrsken, förklarar Forsström.
“Flickorna” hade kommit på idén att komma in i USA via den kulturella satsningen Scandinavia Today och få pengar från olika håll och framförallt uppmärksamhet. Repertoaren var blandad.
– Premiären på Operan var ganska lyckad, jag minns att fru Koivisto satt i publiken.
Sen bar det av till New York.
– Där fungerar det så att man hyr en teater som är helt tom och så hyr man in allt från ljus till inspicient och så vidare. Så jag och Vivica åkte runt under en veckas tid, uptown och downtown, och tittade på olika lokaler.
Under de här resorna i de gula taxibilarna satt de och pratade om det mesta. De kom nära varann på många sätt.
Men inte alltför nära. Forsström berättar om Bandlers berömda glasögon som hon var så rädd om. Man fick inte inkräkta på hennes personliga space eftersom hon var rädd för att glasögonen skulle gå sönder – utan dem såg hon inget.
Forsström fick också höra om Vivicas äktenskap med Kurt Bandler.
– De var båda bisexuella. Hon gifte sig dels för att hon ville ha barn, dels ville hon rädda en jude. Men det blev inga barn, även om de försökte. De bodde ju på Villagatan! Kan du tänka dig att bo i det där hemska spökhuset. Fullt krig, Erik och Ester-Margaret bodde där i varsin avdelning och så Vivica i sin. Erik hade sina älskarinnor men Ester-Margaret höll stilen.
Då Vivica ville bjuda in sin bästa väninna Erna Tauro till bröllopet, lär Erik von Frenckell ha sagt att det räcker med en jude på festen.
En berättelse går ut på att mamma von Frenckell ligger förlamad, mer eller mindre för döden. Då kommer pappa von Frenckell in i sjukrummet med Tabe Slioor vid armen och säger: “Jag skulle bara vilja presentera min nästa hustru!”
– Det här berättade Vivica åt mej i taxin i New York! Vivica var inte speciellt släktkär, men hon var ändå en Frenckell. Hon lärde sig maktspelen redan på ett tidigt stadie. Mycket av sina kontakter fick hon ju via Erik.
Till showerna med Saijonmaa gjorde Forsström dekoren av elastiska förbandsstripes.
– Två pappväskor fyllda med förband. Det var hela broadwaydekoren! Sammanlagt vägde allt ett och ett halvt kilo.
Bandler var god vänninna med Finlands konsul i New York, så innan premiär ordnade hon en lunch på stans finaste restaurang i Central Park tillsammans med konsulatet – för att pressen skulle få träffa Arja Saijonmaa redan på förhand. Det var så hon jobbade, förklarar Forsström. Hon sålde in sin produkt.
– Jag gjorde också Arjas kostymer. Jag hade köpt in tvättat linne på second hand. Vivica tyckte att det gamla linnetyget doftade så gott och jag tänker att det har något att göra med hennes barndom och relationen till pigorna.
Vi har kommit överens om att jag får resor, mat och husrum betalt. Jag tar inte betalt för själva jobbet. En vecka i New York har gått och mina egna pengar är slut. Jag säger åt Vivica att jag inte kan fortsätta jobba om jag inte får pengar till mat. “Kom till mitt hotell imorgon bitti” säger Vivica. När jag stiger in i rummet är hon sur som en anka. Framför sig på bordet har hon en bunt med endollarssedlar – och så börjar hon räkna. En dollar, två dollar, tre… När hon kommer till tio frågar hon: “Räcker det här?” Nej säger jag. Så fortsätter hon till trettio. “Räcker det? “ Nej. När hon kommer till 150 säger jag “nu räcker det”. Såhär fräck är hon. Det berättar nåt om hennes snålhet.
– Det var en otroligt bra deal för henne. Jag designade kläder åt Arja och gjorde alla ljus och så vidare. Och kärringen ville inte betala! Jag hade levt på pizzaslice i en vecka. Men såhär var hon. Sen kunde man nog dricka champagne.
En dag var det en stor öppningsfest för hela Scandinavia Today på Guggenheimmuseet. Alla nordiska kungligheter och Islands president Vigdís Finnbogadóttir skulle komma.
– Vivica sa att vi skulle dit fast vi inte hade någon inbjudan. Men hon hade tajmat det så perfekt att vi anlände precis samtidigt som kungligheterna och just när Vigdís gick in i museet kom Arja, Vivica och jag stormande och Vivica ropade “Vigdís!” – de var goda vänner – och de omfamnade varandra och vi presenterades för kungligheterna och sen gick vi alla in i museet samtidigt. Det här var fru Bandlers sätt, hon var skicklig på sådant.
Forsström berättar också om en svensk finansman som bjöd dem på lunch för att han var kär i Arja Saijonmaa. Medan lunchen framskred blev Vivica bara surare och surare. Till sist slog hon näven i bordet och sa: “Nu går vi, Ralf!”
– Senare sa hon åt mej: “Nu förstår jag varför jag tycker så illa om honom. Han påminner för mycket om min pappa.”
Arja är mycket nervös inför premiären, men plötsligt blir hon lugn och gör en jättebra show. Kritiken är bra och publiken är nöjd. Följande dag går jag upp till flickornas svit på hotellet för att träffa Vivica. Hon kommer ut och säger att vi får inte störa, Arja har ett viktigt telefonsamtal med Olof Palme som har ringt för att fråga hur det har gått. Vi sitter utanför hotellrummet. Jag undrar hur hon fick Arja att bli så lugn. Hon säger att jag ska ta en titt på Arjas högra hand. Och när Arja kommer ser jag en av de största diamanter jag någonsin skådat, i en ring på hennes finger. Personregi?
Att privatlivet och jobbet blandades ihop var inget problem för varken Bandler eller Forsström.
– Det var hennes privatliv och jag hade mitt. Vi var båda ganska aktiva sexuellt. Titta nu på teaterlivet idag också, på vem som ligger med vem. Det är likadant. Man hamnade in i roliga sammanhang!
De två veckorna i New York var det sista Forsström gjorde med Vivica Bandler. Allt som allt blev det ett tiotal föreställningar på Lilla Teatern i Helsingfors, på Stockholms stadsteater och så Arja Saijonmaa.
– Vi hade ett stående skämt när Vivica brukade ringa mej och jag öppnade samtalet med: “Nå vad ska du utnyttja mig till den här gången?” Hon skrattade.
Under de många åren av samarbeten uppstod inga värre konflikter mellan Bandler och Forsström än situationen med dollarssedlarna i New York.
– Vivica tyckte om när man satte hårt mot hårt, när man inte gav efter. Hon respekterade det. Hon var en stenhård förhandlare och fick nästan alltid sin vilja igenom eftersom hon var jävligt smart. Men nog fanns det människor som sa nej.
Bandler brukade lämna bud åt Forsström och be om att han skulle ringa till exempel tre minuter över tio. Om han ringde fyra över hade hon inte längre tid. Det var en härskarteknik, menar Forsström.
– Hon hade ju ett glasöga, så man visste inte riktigt hur man skulle se henne i ögonen. Hon lärde mej att om man vill göra en någon osäker ska man inte titta den personen i ögonen, utan mitt på näsan, mellan ögonen. Då blir folk osäkra. Överklassens gamla konster! Hon kunde alla knepen.
– Det här kanske låter negativt. Det är det inte. Vi var hennes barn. Hon ställde upp för dem hon brydde sig om och räddade många som hade svårt att hitta sin väg i livet.
Tjänsten som chef på Åbo svenska teater är öppen, det är år 1972 och jag ringer Vivica för att fråga om råd. Hon undrar vad i helvete jag ska göra i Åbo. “Åbo är en gammal damgarderob, när man öppnar dörren väller det ut odörer av gammal damparfym” säger hon. Men när jag förklarar för henne att jag av olika orsaker har bestämt mig för att söka tjänsten säger hon: “Meddela bara styrelsen att du kommer då och då och så åker du dit.” Så på hennes råd åker jag till Åbo, jag har på mig min ljusröda mahjongpyjamas och en stor vargskinnspäls och två timmar senare är jag teaterchef på Åbo svenska teater. Vivica kan sånt här. “Det är du som sätter agendan och ställer dem mot väggen.”
Kontakten mellan de två bröts då Forsström en gång inte ringde henne, trots att Vivica hade lämnar bud.
– Vivica ville göra något på Lahtis stadsteater. Jag hade inte tid och jag hade inte lust längre. Jag tycker att man i vissa sammanhang kan tänka sig att sluta. Jag hade andra projekt på gång, var förhindrad. Om hon verkligen hade behövt mig kunde hon ha ringt själv. Inte bett mig ringa tre minuter över nio.
Forsström upplevde också att Vivicas tid var över, att hennes regier inte längre var så intressanta.
– Det är ju det grymma i det här yrket. Nu efter 55 år i branschen har det samma hänt mig, jag gör inte föreställningar längre. Jag kan göra utställningar, men för teatern har jag satt punkt.
Just nu håller han på med utställningar kring en serie kulturhem i Lovisa stad.
Om Vivica Bandlers betydelse för teatern framhäver Forsström det faktum att hon tog in Europa till Finland, genom de pjäs- och författarval hon gjorde.
– Hon var det första som spelade Genet och Ionesco utanför Paris. Hon var den som insåg att Dario Fo är ett geni och tog honom hit. Plus att hon hade kontakt med alla de andra stora teaternamnen i Europa, samt kontakter till östsidan. Det var hennes största insats. Hon var en överklassflicka som hade råd att resa.
Forsström säger att det som Vivica bittert ångrade i livet var att hon lämnade Tove Jansson. Deras romantiska relation var kortvarig.
– På den tiden var Vivica ute och flaxade med så många. Vid saijonmaatiden sa hon åt mig att hon ångrade att det tog slut mellan henne och Tove, även om det var hon som lämnade situationen. Men hon insåg Toves storhet och tog in henne i teaterkretsarna. De förblev nära vänner. Tove var ett geni och det fattade ju Vivica.
Forsström menar att det har bildats en mytologi kring Vivica Bandler, men att det inte är hela sanningen.
Enligt honom finns det de som anser hennes självbiografi vara ren och skär lögn.
– Hon sa en sak åt en person och en annan sak åt en annan. Fast hon brukade säga att det är bättre att tala sanning för då behöver man inte komma ihåg vad man har ljugit.
Just den manipulativa sidan av Vivica Bandler var ändå en av hennes professionella styrkor, menar Forsström. Som regissör och producent manipulerade hon skådespelarna och då kunde det uppstå något.
Av Bandlers livsberättelse finns det troligen lika många versioner som det finns berättare.
– Det är så typiskt Vivica att ljuga ihop lite, att hitta på och manipulera. Inte vet jag vad sanningen är, konstaterar Ralf Forsström.
Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!
På Ralf Forsströms initiativ sammanställdes utställningen Viva Vivica! – Vivica Bandler 100-år, som är ett samarbete mellan Teaterstiftelsen Vivicas Vänner och Teatermuseet.
