Suzanne Osten, foto: Ida Henrikson
– Jag tror att hon sökte efter nån som kunde ta det här med barn ett steg längre, förklarar regissören Suzanne Osten.
Året var 1975 och Vivica Bandler var teaterchef på Stockholms Stadsteater. Hon hade länge haft en avancerad idé om teater för unga människor, men hon visste inte riktigt hur det skulle göras.
Och så kom Osten, en ung radikal intellektuell teaterarbetare, med en färdig idé som det bara var att sätta i verket. Tillsammans skulle de komma att sätta barnteatern på kartan på allvar.
– Vivica var verkligen engagerad i att göra högkvalitativ ny teater med vuxna skådespelare för en barnpublik. Vi ville behandla förbjudna ämnen. Fram till dess hade all teater för barn varit synonoymt med sagopjäser.
De två hade träffats ett antal år tidigare, då Osten tillsammans med sin grupp Fickteatern gästspelade i Helsingfors och Bandler satt i publiken. Det kan ha varit år 1968 eller -69, minns Osten.
– Vivica måste ha sett nåt och hon måste ha tyckt om det, säger hon.
När Osten ett par år senare sökte jobb på Stockholms Stadsteater fick hon Bandlers förtroende.
– Hon såg det nya och var öppen för det. Det var mycket spänningar i teatern på den tiden. Jag var en radikal frigruppsregissör som hade radikala tankar om teater. Jag ville jobba uppsökande och med ny dramatik, och hon stödde mig i det. Det tyckte jag var djärvt.
Osten, som tidigare jobbat med teater för både barn och vuxna, hade en idé om att göra en större pjäs om kvinnorörelsens moderna historia. År 1974 gav Bandler henne stora scenen. Först fick hon 17 föreställningar, men succépjäsen Jösses flickor kom sist och slutligen att spelas i hela tre års tid.
– Jag gjorde Vivicas största succé. Det tror jag hon räknade som en förmåga.
Året därpå la Suzanne Osten upp en skiss på en ny barnteaterorganisation, som hon presenterade för Bandler. På grund av succén med Jösses flickor litade Bandler på Osten och gav henne två försöksår på den nyöppnade scenen, Klarateaten, som sedermera blev Unga Klara.
En ny epok i svensk teaterhistoria hade startat.
Hurdant var ert samarbete?
– Jag hade en väldig respekt för henne. Hon kunde ringa och vara kritisk efter att hon sett nåt publikgenomdrag. Hon var väldig noggrann med allting, det fick inte slarvas. Det var förtroende men också kritik, vi var väl lite rädda för henne allihopa.
Det ryktades en hel del om Bandler på grund av hennes bisexualitet, men enligt Osten var hon alltid korrekt, oklanderlig.
Osten minns att Bandler alltid hade samma perfekta klädsel: guldmanshetter, nypressade skjortor och blå kostym. Perfekt i håret.
– Man såg henne aldrig i något annat än hög status. Men visst gick det vilda rykten om henne. Det fanns inget att ta på, men det var sensationellt nog att hon var lesbisk. På den tiden räckte det för att skapa en viss aura kring henne. Det är ju larvigt.
Osten beskriver Bandler som en väldigt känslig konstnär, som samtidigt hade förmågan att fylla stora salonger. Det var ingen fråga om att hon var en mycket taktisk teaterchef. Hon ville göra kvalitativa men ändå utåtriktade produktioner för stora scenen.
Bland annat tog hon in musikalen Spelman på taket på Stockholms stadsteaters repertoar.
– Det tyckte vi som hade stort samhällsengagemang var kommersiell smörja. Men där hade vi fel. Den gick väldigt bra, eftersom Vivica hade en kunskap om vad som går hem hos publiken.
Bandler ville nå den breda publiken men ändå erbjuda intressanta saker. Hon såg aldrig ner på publiken, utan såg dem som en del av sin egen horisont. Men hon hade också en hemlig, känslig avantgarde-sida där hon identifierade sig med konstnärer.
Osten, som så många andra, beundrade Bandlers stora internationella kontaktnät, som inkluderade konstnärer som Dario Fo och andra som inte var så kända ännu på den tiden.
– Det var hon som tog Dario Fo till Stockholms Stadsteater. Hon hade en internationell repertoarkunskap och näsa för olika begåvade outsiders.
Bandler hade också stora kulturpolitiska ambitioner med det finska i Sverige, det finlandssvenska och framförallt det nordiska. Osten lärde sig av henne att uppskatta hela den nordiska tanken.
Det ordnades seminarier där danskar, norrmän, svenskar och finnar kunde kommunicera med varann.
– Det tror jag hon skulle vara förbannad på idag, att det nordiska har försvunnit ner i en enda EU-gröt.
För Osten kändes det stort att få sina två år på Unga Klara, men det blev en del problem med facket. Här skulle det jobbas på ett annat sätt än den gamla klassiska institutionsteatern. Osten hade visioner om helt nya arbetsmetoder, vilket oroade många.
– Men Vivica trodde på mej, jag hade alltid en känsla av att hon stöttade mej.
Unga Klara fick snabbt ett gott rykte både i Sverige och internationellt och efter försöksåren blev Unga Klara en bestående del av Stockholms Stadsteater.
Bandler gjorde en avancerad insats när hon utnämnde en fullt utrustad scen och gav personalresurser till något som inte värderades speciellt högt på den tiden. Tillsammans med Osten gjorde de barnteatern till ett högstatusprojekt.
Osten var konstnärlig ledare för Unga Klara ända fram till år 2014.
– Det är många teatrar som har följt efter oss och försökt göra samma sak. Det har gått fram och tillbaka. Just nu tycker jag barnteatern går bakåt, åtminstone i Sverige. Om det görs en stor musikalgrej på stadsteatern varje år, är det inte mera sådant vi behöver. Man måste tänka konstnärligt, funderar Osten.
Enligt Osten blir många produktioner för barn på stora scenen lätt både tomma och dumma, ingen är engagerad i vad de gör. Själv har hon velat stå för något annat.
– Vivica har lärt mej att stå på mig. Jag gör inga kompromisser konstnärligt. Jag sätter inte upp en pjäs bara för att. Jag är ingen hantverkare i största allmänhet. Jag vill gärna göra nåt nytt och rita upp nya vägar, bråk är lärorikt tycker jag. Det är min väg.
Vad menar du med att bråk är lärorikt?
– Jag siktar på att hitta tabun. Sånt man inte får göra. Vivica litade på att jag skulle slåss för och stå upp för det jag trodde på. Därför har jag inte varit rädd för att ta bråken som uppstår med till exempel lärare eller vem det nu kan vara. Hon tyckte det skulle vara högt till tak. På det sättet är vi lika.
När Osten och Bandler startade med experimentell barnteater på Unga Klara var det ett mycket friare klimat som rådde. Nu är folk så ängsliga i Sverige, menar Osten.
På deras tid utgick man från att det fanns ett kollektivt ansvar för barn, man utgick från att skolorna hade en rätt och en plikt att se till att barn fick lära sig om teater och musik och bild. Nu har man nästan ingen estetik kvar på skolprogrammet, allt är privatiserat, en föräldraopinion kan blåsa bort en pjäs, funderar Osten.
– Idag spelar kvalitet ingen roll. Om något känns oroande köper man inte in det. Folk blir förbannade så fort barnteater handlar om något verkligt, om svåra teman. Är det bara det snälla mot det onda är det ingen som bryr sej.
Suzanne Osten säger att hon inte har något spännande skvaller om Vivica, deras förhållande var alltid professionellt.
Om det någonsin fanns en maktkamp mellan de två, var den strikt intellektuell. Bandler kritiserade Osten för att vara för avancerad. Men enligt Osten var hon ändå alltid öppen för dialog.
– Vivicas sätt att vara teaterchef har jag jättestor respekt för. Hon kunde se nåt och följa upp det, men inte lägga sej i vad lösningen blev. Det är engagemang. När man väl har bestämt sej för att jobba med varandra ska man tåla konflikter, då utvecklas man. Teatern var hennes liv.
Då det gällde Vivica var det aldrig något maktspel för maktspelets skull.
– Jag har haft många teaterchefer så jag kan jämföra. Jag har råkat ut för en chef som lade ner min teater, säger Osten och syftar på Stadsteaterns chef Benny Fredriksson som år 2009 sa upp samarbetet med Unga Klara – teatern har sedan dess verkat som en fri grupp.
– Där kan man tala om maktspel och intriger och knivar i ryggen. Vivica, däremot, var alltid en excellent aristokrat.
Osten beklagar sig över att det idag är alltför många administratörer som bestämmer över konsten. Enligt henne var Vivica den sista stora konstnären.
Det som skiljer en bra konstnär från en mindre bra är, enligt Osten, att hen inte är svartsjuk på bra kvalitet. Om man är en bra chef har man en bra självkänsla. Man vet att man måste fylla sin teater med bra folk.
– Vivica var visionär, hon tänkte större än sin egen regikarriär.
De anställda kunde kritiserade Bandler för att hon borde be om mer pengar, men hon hade en stolthet, ville att pengarna skulle spelas in. När hon sedan röstades bort var det för att den nya tiden krävde mer pengar.
– Jag tror det var det hon föll på. Idag talas det nästan inte alls om konst, det kommersiella går före.
Också på Bandlers tid satt det många politiker i Stadsteaterns styrelse, men till och med de moderata högermännen hade sett alla föreställningar och alla gillade henne. Bandler höll lysande tal och var en rolig sällskapsmänniska. Eftersom hon hade kunskapen om manliga hierarkier, kunde hon genomskåda dem och hantera dem.
– Jag som ung feminist avskydde bara allt det där, skrattar Osten. Men hela Vivicas dagliga umgänge var med såna män, så hon ville outsmarta dem. Det manliga maktspelet behärskade hon.
Suzanne Osten ville medvetet och aktivt börja tala och Vivica Bandler som en bra chef redan före hennes död 2004. Det är viktigt att inte glömma bort mentorerna.
När slutet närmade sej träffades de och Bandler berättade om sin parkinsons och sina hallucinationer.
– Hon kunde se fiender i rummet eller farliga personer som närmar sej sängen, men hon visste hela tiden att det var hallucinationer. Det var kusligt och intressant att hon kunde se och förstå vad det var också då hon var mitt inne i det. Det var hennes storhet, att hon kunde vara utsatt för något och samtidigt analysera det. Men det var fruktansvärt. Det finns bara ett slut.
Det var första gången Osten var hemma hos Bandler i Helsingfors. Det fanns en distans mellan dem till det yttre, men en värme till det inre.
– Jag är ganska blyg och hon var ganska blyg. Men jag tror nog hon uppfattade att jag stod på hennes sida.
Bandler brukade kalla Osten för smalnäst, något hon tar som en stor komplimang.
– Jag kunde säga detsamma om henne. Hon var påläst, intellektuell, kvalitet var viktigt för henne.
Men, säger Osten, Bandler hade också ett stort hjärta, och där går det att läsa in kriget och landsbygden från hennes förflutna. Hon hade sett och varit med om saker som gjorde henne folklig och solidarisk med människor från olika förhållanden.
Vivica Bandler hade en alldeles unik förmåga att uppskatta olikheter.
En förmåga som både barn och vuxna har något att lära av – också idag. Eller kanske speciellt idag.
Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!
